Tillgängliga språk
Precis som All My Sons, den virtuosa Arthur Miller-tragedin som återupplivades i West End tidigare i år, håller Millers mindre kända pjäs från 1967 The Price upp en spegel mot den amerikanska drömmen och visar människor i olika grader av brustna av deras önskan att lyckas. "Jag vill ha pengar," deklarerar en karaktär tidigt. "Grattis," svarar en annan torrt.
I jämförelse med All My Sons är dock insatserna här avsevärt lägre. Dramat i The Price är nästan helt av finansiell natur. Det är också helt koncentrerat i ett rum, en vind där de frånskilda bröderna Victor (Elliot Cowan) och Walter (John Hopkins) beslutar hur de ska sälja möbler som tillhörde deras avlidne far, som gjordes utfattig av den stora depressionen, kvällen före rivningen av hans townhouse på Manhattan.
Foto: Mark Senior
Och vilket rum det är. Stjärnan i denna nya produktion är utan tvekan Jon Bausors scenografi, en Aladdins grotta av viktorianska möbler, svagt upplysta och täckta av damm – det är helt trovärdigt att denna vind har sett likadan ut i 16 år. Varje bord, grammofon eller aftonklänning från garderoben verkar avtäcka något nytt om brödernas förflutna; en återfunnen fäktsvärd från Victors tonår leder till en scen som sjuder av osagda agg.
The Price är inte Millers främsta pjäs, på grund av det tröga mittpartiet som involverar den tuffa rysk-judiska antikhandlaren Gregory Solomon, som är fast besluten att berätta för bröderna att smak har förändrats sedan depressionen, och det borde de också göra. Henry Goodman ger vad han kan till en roll som är krävande tidsmässigt på scenen, och gestaltar karaktärens ömtåliga balans av cynism och livsglädje. Men det förblir fallet att för mycket av första akten används för att etablera olika karaktärers filosofier, så att i andra akten när händelserna får betydelse så sker det något för abrupt.
Pjäsens momentum ökar i andra akten, och denna produktion markerar Walters inträde med ett olycksbådande handslag och en åskknall som ljudeffekt. Det visar sig att Victor offrade sin collegeutbildning för att finansiellt stödja sin far, medan Walter följde sin dröm om att bli kirurg; båda har, såklart, lidit i onödan för dessa beslut, och avslöjanden om deras fars liv följer.
Foto: Mark Senior
Hopkins professionella och eleganta Walter är en väl övervägd motpart till Cowans ståndaktiga polischef Victor, som är envis till en brist vad gäller sina livsval, medan Walter förblir distanserad från sina egna strider i sitt äktenskap och med psykisk ohälsa. De två cirkulerar varandra som hökar, och väntar på en möjlighet att bevisa att de har levt livet på det 'rätta' sättet; Victors fru Esther (Faye Castelow) ser på, en förlorare av hans ouppnådda ambitioner.
Allt detta kan inte antända en gnista i en stelt gammaldags produktion där regissören Jonathan Munby verkar rädd för att låta sina skådespelare röra sig, annat än att sitta ner på en schäslong innan de nervöst reser sig igen. Effekten är att göra manusets brister i tempot mer uppenbara samt en bristande dynamik i scener där karaktärerna diskuterar exempelvis detaljer kring välgörenhetsavdrag. Det finns också ett olyckligt åtagande att alla skådespelare ska ha starka New York-accents, vilka inte alltid är tillräckligt självsäkra för känslomässigt uttryck.
Mycket som kunde vara intressant med The Price – hur vi väljer att minnas våra tidigare val och deras konsekvenser – skymförs av torra finansiella dialoger eller överdriven scenbeskrivning. Pjäsen är ett intressant kuriosum från Millers oeuvre, men denna produktion behöver göra ett starkare fall för att återbesöka den.
The Price spelas på Marylebone Theatre till 7 juni
Foto: Mark Senior
