Recension: ELECTRA/PERSONA, National Theatre

I Ingmar Bergmans modernistiska klassiker från 1966 Persona bryter en skådespelerska vid namn Elisabeth samman mitt under en föreställning, blir tyst och utvecklar sedan en märklig ömsesidigt beroende relation med sin sjuksköterska, Alma. Mycket har skrivits om filmen och dess olika psykologiska tolkningar, men den australiska författaren och regissören Benedict Andrews tar ett nytt grepp – han ställer frågan varför Elisabets sammanbrott, av alla pjäser, sker under Sofokles Electra.

En central del i Andrews produktion är att hans stjärnor, Cate Blanchett och Nina Hoss, kastar mynt före varje föreställning för att avgöra vem som ska spela Electra respektive Clytemnestra (på presskvällen är Blanchett Clytemnestra och Hoss hennes hämndlystna dotter). I andra halvan – det finns egentligen inget riktigt pausavbrott – blir Electra Elisabeth och den som spelat Clytemnestra förvandlas till Alma.

Det är långt ifrån ett trick. Omedelbart får vi en känsla av att de roller dessa skådespelare spelar inte är fasta, utan genomträngliga och kommer att flyta in i varandra. Våra första intryck av denna version av Electra och Clytemnestra är välbekant sofokleiska – den kalla, känslokalla modern och dottern som är förlamad av vrede över familjens sjukdom – men vi vet också att detta inte är hugget i sten, och en annan version av denna mor-dotter-relation lurar någonstans i texten.

Hoss och Blanchett börjar i helsvarta dräkter men öppnar stora sopsäckar med kostymer (av Merle Hensel) som grävts fram ur familjens garderob – Agamemnons militärjacka, Clytemnestras pälsar, Orestes mjukisdräkt. Gränserna för verkligheten suddas ut ytterligare när de börjar spela upp avsnitt ur familjens historia (med Ella Lily Hyland som den yngre systern Chrysothemis), som om det att kliva utanför sig själva skulle hjälpa karaktärerna bearbeta sin sorg. Resultatet är dock inte klarhet utan förvirrade identiteter och incestuösa undertoner.

Allt detta innebär att när vi når Persona störs vi av tanken på karaktärer som förlorar sin självkänsla. Blanchetts version av Alma betonar hennes oskuld och hennes optimistiska tro på scenkonstens helande kraft ter sig hoppfullt naiv, särskilt inför en kvinna vars hängivenhet till framförandet just fått henne att kollapsa. (Var Elisabeths tolkning av Electra den vi just såg i första akten? Andrews lämnar möjligheten öppen.)

Senare finns det en nyans av påklistradhet och oäkta beteende i både Almas och Elisabeths agerande, som om de ständigt är medvetna om varandra – Alma med sina monologer där hon explicit beskriver sitt sexuella förflutna och sin fixering vid Elisabeth, och Elisabeth med sina lätt förvånade mikrouttryck som projiceras via en handhållen kamera på en skärm på scenen.

Detta avslöjar att det finns en sårbarhet i själva bekännelsen – att avslöja någon del av sig själv – och att också vara en fånge framför en bekännelse. Att framföra är en kataraktisk praktik för både utövare och publik, och det är inte alltid enbart positivt.

Andrews har inte alltid full tilltro till sin vision. Ytliga nickningar till sociala mediers nyhetströtthet och klimatkrisen saknar subtilitet och känns malplacerade i relation till karaktärernas inåtvända självupptagenhet. Den nämnda kameratekniken på scenen fyller sin tematiska funktion och är ett fint exempel på båda skådespelarnas skickliga ansiktsmimik, men glider ofta över i Jamie Lloyd-darrande självupptagenhet eller efterhärmar minnesvärda scener från Bergman-filmen utan att utveckla dem.

Men dessa invändningar är problem endast när de drar uppmärksamheten från Blanchett och Hoss insatser. Skådespelarna spelade tidigare ett problematiskt äkta par i filmen Tar, och deras kemi är växlande erotisk, moderskaplig och fientlig. När Almas och Elisabeths liv och psyken smälter samman på alltmer obekväma sätt håller Blanchett och Hoss jämna steg, smälter fysiskt in i varandra och parasiterar på beteenden från varandra och från sina karaktärer i första akten.

Både Andrews Electra och hans Persona klarar mer än väl att stå på egna ben som fantasifulla tolkningar av grundläggande texter som belönar den som har kunskap om originalmaterialet. Men produktionens verkliga styrka ligger i de eleganta paralleller den drar, för att skapa en ny helhet som berikar och förhöjer både Sofokles och Bergmans verk.

Electra/Persona spelas på The National Theatre till och med 10 oktober

Foto: Monika Rittershaus