Recension: En sommarkvällsdröm, Regent's Park Open Air Theatre

"Denna gröna plats ska bli vår scen," förklarar Quince, vilket inte kunde vara mer passande för Atri Banerjee's egensinniga, nya produktion av Shakespeares En sommarkvällsdröm på Regent's Park Open Air Theatre. För det finns en särskild magi på denna plats, med sina drömmande rosor, exotiska ankor och älvlampor som glittrar i träden.

Dock är Naomi Dawson's scenografi mindre Chelsea Flower Show och mer amerikansk basebollmatch med träbänkar och en ensam sorgsen blomma. En sådan samtida, avskalad look fungerar på något sätt tillsammans med den hippie-liknande, hallucinogena trippen som utspelar sig framför oss.

Uppe på scenen har vi Fairy Band – perukklädda i gyllene, rosa och orange lockar – som spelar 1970-tals soft rock (musik av Maimuna Memon) som påminner om Fleetwood Mac. Deras folklore-punk ger en trevlig förändring från Hey-nonny-no-sångare som strumming i skogen. Amelia Gabriel, i rollen som Mustardseed och leadsångerska, träffar de höga tonerna och är säkert ämnad för Glastonbury en dag.

Bredvid bandet finns en garderobsområde bestående av ett litet sminkbord och en klädhängare med kostymer för föreställningen. I en låtsas, upp och ner-värld, kostymdesignern Tomas Palmers underbart excentriska design ser ut att ha kommit rakt ur en utklädningslåda. Tänk överdimensionerad jacka, volangskjorta, hängslen och en satin klänning som glittrar på en hetsande Titania (en utmärkt Jenny Rainsford i en Courtney Love-stil).

Busige Puck (en livfull Georgia Bruce) åkallar kaos för fyra flyktande älskare och Bottom, som tar på sig rollen som Pyramus i en föreställning planerad för hertigen och hans entourage. Bottom spelas av dövskådespelaren Nadeem Islam, som använder tal och brittisk teckenspråk. Hans uttrycksfulla rörelser och komiska kommandon bidrar till den övergripande nöjen i en fräsch, ungdomlig tolkning.

Jag älskar moderna inslag, såsom att Hermia (spelad av Emma Raducanu-lookaliken Hiftu Quasem) lägger sig för natten i skogen med sin lila sömnmask, öronproppar och resehuvudkudde. Olivier Huband's Oberon improviserar efter Fairy Band's låt i början av den andra akten: "Rock 'n' roll, ni kan inte slå det, eller hur. Lägg dem på Spotify nu." Och Puck, som klättrar ner genom publiken för att komma på scen, påpekar att det är "otroligt många steg i denna skog".

Det är inte bara Evie Jones som bryter den fjärde väggen – som krossar den imaginära barriären som separerar skådespelarna från publiken – som en superb deadpan Snout som bokstavligen spelar Väggen. Hela ensemblen är med på skämtet att skådespelarna vet att publiken är där.

Ännu ett beröm går till Mary Malone som en klumpig och förvirrad Helena. Hon stjäl varje scen hon är i, eftersom det är svårt att ta ögonen ifrån hennes klumpiga figur och indignation över att hon tydligen blir hånad av de andra älskarna. Misia Butler's är en passande tilltalande Lysander, och Terique Jarrett's Demetrius genomför övergången från avvisad älskare till acceptans av en ny kärlek på ett trovärdigt sätt.

Det finns mycket att applådera i denna exuberanta och underhållande En sommarkvällsdröm, även om talen ibland var något otydliga och produktionen kunde snävas in så att publiken kommer hem innan Fairy Hour. Men man kan inte klaga på en kväll av kaos och glädje på en idealisk plats – de förtrollade omgivningarna i en lummig Londons park i högsommaren.

En sommarkvällsdröm spelas på Regent's Park Open Air Theatre till den 18 juli

Foto: Marc Brenner

Köp biljetter till A Midsummer Night's Dream