Det har gått över tjugo år sedan Mary Zimmerman regisserade en föreställning off- eller on-Broadway. Hon påpekar snabbt att hon har varit i New York City under den tiden—hon har nämligen regisserat flera operor för Metropolitan Opera—men det gör det inte mindre anmärkningsvärt att hon nu är tillbaka off-Broadway och regisserar Jennifer Nettles’ Giulia: The Poison Queen of Palermo, en sällsynt ny musikal ledd av MacArthur Fellowship-pristagaren.
“Jag har mycket höga ambitioner för varje föreställning jag gör konstnärligt, men jag växte inte upp med den där längtan att vara här,” sade den Illinois-baserade regissören, vars engagemang i hennes lokala community inkluderar att vara Artistic Associate vid Goodman Theatre, medlem i Lookingglass Theatre Company och professor i Performance Studies vid Northwestern University. “Jag menar, jag älskar att jobba i New York. Det är verkligen roligt. Men mitt hem är mitt hem, och jag är mycket rotad där. Det är svårt att prata om det här för man vill inte förolämpa New York-bor genom att antyda att inte varje människa på jorden skulle ta livet av sig om de inte får ha sitt konstnärsliv här. Men det var inte en del av ekvationen för mig.”
Det råder dock ingen tvekan om att Zimmerman har gjort intryck när hon är här. Hon är en av endast sex kvinnor som vunnit Tony Award för Bästa Regi för en pjäs, och hon vann den för sin Broadwaydebut, Metamorphoses. Zimmerman själv adapterade Ovidius myter för den föreställningen, som huvudsakligen spelades i en pool. Efter en utsåld turné off-Broadway flyttade den vidare till Broadway 2002. När föreställningen slutade 2003 gav den tillbaka 140 % på investeringen. Den spelas fortfarande världen över.
Zimmerman är mest känd för adaptioner av klassiska texter som Metamorphoses, som hon beskrev för mig som “kärnan” i det hon gör. Kort efter att den föreställningen stängde på Broadway var hon tillbaka off-Broadway med The Notebooks of Leonardo da Vinci, en teateradaption av orden från den legendariske italienske vetenskapsmannen, uppfinnaren och konstnären. Hennes senare adaptioner har inte spelats i staden, men inkluderar The Matchbox Magic Flute, The Steadfast Tin Soldier, Treasure Island, The Jungle Book (adapterad från Disneyfilmen och originalberättelsen), The White Snake och Argonautika. (Det bör noteras att hon hade några NYC-meriter innan Metamorphoses, inklusive en Arabian Nights-adaption för Manhattan Theatre Club.)
“Många av de där gamla verken jag gör, det finns ingen sammansvärjning av engelsklärare som håller dem kvar,” sade hon. “Om de vore tråkiga, om de inte hade något att säga oss, skulle de ha bleknat bort i glömska. Men de handlar om saker som på sätt och vis aldrig förändras, som att vi måste dö, att vårt liv inte är helt under vår kontroll, att olyckor händer, händelser inträffar, det finns tvingad förändring i våra liv, vilket Metamorphoses handlar om. De talar till oss ständigt.”
Många av hennes verk görs med Metamorphoses designteam: scenograf Daniel Ostling, kostymdesigner Mara Blumenfeld och ljusdesigner T. J. Gerckens. Därför har de ofta ett utmärkande utseende. En eterisk skönhet som verkar vara inbyggd i hennes adaptioner.
Ostling och Gerckens är tillbaka för Giulia. Alla tre arbetade på de tidigare traditionella musikaler jag sett från Zimmerman—The Jungle Book och Guys and Dolls.
När hon regisserar verk som inte är hennes egna sade Zimmerman att hon först måste känna sig dragen till verket.
“Folk vet inte riktigt detta, men om de vill att jag ska komma och regissera, borde de bara lägga ett erbjudande på något intressant spel,” sade hon.
Men efter det erbjudandet försöker hon få med sig sitt team, inklusive de designers hon arbetar med och också (även om det inte gällde Giulia) ofta skådespelare från sina ensembler. Hon letar också efter en utmaning. Zimmerman gillar att bli testad. När hon fick frågan vad utmaningen var med Giulia pratade hon om processen fram till den här produktionen.
Zimmerman började arbeta med Giulia för lite över ett år sedan. Nettles, som även spelar huvudrollen, hade arbetat med musikalen under många år—det hade till och med gjorts utvecklingsframträdanden med en annan regissör. Men det fanns fortfarande mycket arbete kvar.
“Jen hade flera versioner av manuset och mycket mer musik än man kunde få plats med på en kväll,” förklarade Zimmerman. “Att arbeta nära henne med det var en utmaning och en oväntad glädje. Jag visste inte hur det skulle vara att jobba med någon annans manus och hjälpa dem att reda ut det eller vad det nu månde vara. Jag hade väl aldrig tidigare spelat den rollen. Jag skulle aldrig ha trott att jag skulle gilla det, men jag tyckte otroligt mycket om det.”
Förberedelserna innefattade också en resa till Palermo. Zimmerman är välkänd för att vilja fördjupa sig i en kultur innan hon sätter upp en föreställning. Hennes resor inkluderar Indien för The Jungle Book och Skottland för operan Lucia di Lammermoor.
“På min dödsbädd kommer de där att vara några av mina allra finaste minnen,” sade hon. “Vi träffas verkligen 24 timmar om dygnet, det är allt vi pratar om. Det är som ett förlängt möte om föreställningen. De har varit väl värda det, alla gånger, på alla plan.”
I Palermo slogs hon av hur många kyrkor det fanns. Hon nämnde i samtalet att föreställningen “har mycket att göra med den katolska kyrkan och dess patriarkala sätt och ganska dominerande sätt tidigare,” och att se hur många kyrkor det fanns var ett “otvetydigt bevis” på den katolska kyrkans inflytande i området.
“Det fanns en mycket obskyr kyrka,” sade hon. “Där fanns en stor oljemålning av helgonet Hieronymus. Och det finns en kardinalfigur i pjäsen som är mycket viktig och han såg ut som honom. Jag tänkte att det var Hieronymus eftersom där fanns ett lejon, men lejonet såg så illvilligt ut, inte som lejon brukar avbildas. Det såg extremt djävulskt ut. Och jag skapade lite den karaktären av en liten djävul, som hemsöker föreställningen. Så det var en av de riktigt viktiga platserna vi besökte. Allt det där, hela resan, är destillerat i det.”
Vad gäller produktionen i sig sade Zimmerman mer än en gång att ju äldre hon blir, desto mer utmattande blir processen att sätta upp en föreställning. Men hon älskar det fortfarande. På första repetitionsdagen sade hon att när hon steg ut i Times Square—de repeterade på New 42 Studios—var värmen och bullret sådana att hon ifrågasatte varför hon lämnat sin &ldquo>grönskande förort” och sin hund, men alla tvivel försvann snabbt när hon började arbeta med ensemblen. Som är hennes sedvänja satte hon upp föreställningen snabbt, inom två veckor, och allt annat byggdes på det. Hon gav dem grunderna och de utvecklade från dem.
“Det finns några i den här ensemblen som det är ren lycka att arbeta med, och Jennifer är en av dem,” utbrast hon. “De är så skapande och älskar teaterformen i sig. Vi har haft en fantastisk tid. Den beskriver sig själv som en historia om makt, mord och svek, och det är det, men den har också humor. Den har en ganska livlig iscensättning; den är inte dödstrist. Jag tror att folk kommer att uppskatta den.”
Giulia spelas på PAC NYC fram till den 2 augusti.
.jpg?format=auto&width=365)
