Recension: AS YOU LIKE IT, Shakespeare's Globe

Sean Holmes på Globe har beskrivits som något av en purist, hans A Midsummer Night’s Dream och Much Ado har hyllats för sina elisabetanska kostymer och den livliga atmosfären. I de inledande scenerna av hans As You Like It visas mycket av samma traditionalism, men här är resultatet inte feststämning utan konstladhet.

Holmes, tillsammans med medregissören Charlie Josephine, placerar sin ensemble i ett aristokratiskt hov från 1700-talet, med peruker och mantuas och allt. De första scenerna där Orlando (spelad av Josephine) möter Rosalind för första gången, mitt i den växande fiendskapen med sin bror Oliver, får en känsla av hovritual där noggrann koreografi går före naturalism. Äkta känslor sipprar igenom endast sporadiskt – Olivers paranoida svartsjuka eller Rosalinds småbråk med sin kusin Celia – och alla bevakas konstant av en statisk hop med hovmän.

Allt detta förändras dock när karaktärerna går in i Ardennerskogen, som länge tolkats som en plats för personlig förvandling. Emily Carnes scenografi har hittills bestått av flera gigantiska vita dukar; i ett tilltalande coup de théâtre skissas en skog av handmålade träd direkt på dem under föreställningen. Musiken, framförd live från balkongen, genomgår också en förändring där den högtidliga tudordrummen byts ut mot Katie Richardsons folkrocktolkningar av Shakespeares texter, vilka bär en viss panteistisk prägel.

Detta banar väg för en friare approach från regissörerna – alla bevakas fortfarande, men betraktarna är också involverade i handlingen. Lola Shalams tolkning av Rosalind, kanske Shakespeares mest skickligt formade kvinnliga karaktär, lyfter fram hennes öppna jakt på sexuell lust och antyder den könsneutral extas karaktären kan känna när hon klär ut sig till Ganymedes. Det finns en känsla av att denna Rosalind vet exakt vilken sorts berättelse hon är med i och är villig att manipulera dess klichéer för egna syften.

Samtidigt är Gracie Oddie-James bitande sarkastisk som Celia, hennes ansiktsuttryck gränsar till clowneri. Även narren Touchstone, gestaltad som fumlig och medelålders av Jonnie Broadbent, växer i självförtroende i skogen och förför självsäkert bondflickan Audrey från en annan man.

Särskilt med Celia finns också ett underliggande klassperspektiv; skogen ger Celia tillåtelse att klä sig i sin idé om lantlig fattigdom (en pastellrosa Bo Peep-kostym) och senare kunna kort byta bort sina RP-vokaler. Men konstigt nog har även Orlando tilldelats en kraftig Estuaryaccent som inte delas av hans bror eller någon av de andra i ensemblen, och dess implikationer är oklara och outvecklade. Det hjälps inte heller av att Josephine spelar karaktären genomgående med en sorts vildögd förvirring, vilket får Rosalind att framstå som den enda parten med egen handlingskraft i deras relation.

Men kanske är dessa förvirrade identitetsuppfattningar själva poängen. De snäva ramarna för hovlivet är borttagna, för att aldrig återkomma, och i deras ställe finns idén om att vi kan välja vår egen självframställning. Kanske är Ardennerskogen inte en verklig plats alls, utan en vi uppfinner för oss själva.

As You Like It spelas på Shakespeare's Globe till 25 oktober

Foto: Marc Brenner