Tillgängliga språk
På gårdagens Proms hade vi privilegiet att uppleva Richard Strauss opera-i-operan Ariadne auf Naxos, som anlände till huvudstaden direkt från scenen i Glyndebourne.
En kväll fylld av komiska fasoner och en kollision mellan hög- och lågkultur övergår till två spännande timmar i sällskap med London Philharmonic Orchestra och en komplett sångarensemble. Den första, kortare, delen av kvällen är prologen där Kompositören (mezzosopran Samantha Hankey, passande dramatisk) chockas när hon får veta att en låg opera buffa också ska framföras vid det högsamhälleliga tillfället.
När den rika beskyddaren bestämmer att båda föreställningarna skall spelas tillsammans, krockar egon, panik utbryter och scenen är satt för akt två där kvällens nöje utspelar sig. Prologen ger utrymme för utmärkt komik från Michael Kraus och Ru Charlesworth som musik- respektive dansmästare, den förstnämnde i dämpad stil, den andra en glitterstorm.
Den komiska underhållningen leds av Zerbinetta (den fantastiska sopranen Alina Wunderlin), som väcker både Kompositörens förakt och fascination. Hennes insats är en av höjdpunkterna i en föreställning som bubblar av liv, skicklighet och ren glädje. Strauss och librettisten Hugo von Hofmannsthal hade redan samarbetat i två projekt: den mörka, dystra operan Electra och den komiska operan Der Rosenkavalier. I Ariadne auf Naxos förenar de båda stilar till enastående effekt.
I den andra halvan av produktionen – anpassad i en semi-stagerad form från den aktuella Glyndebourne-produktionen – träder Ariadne fram i förgrunden (sjungen och gestaltad med smärtsam skönhet av sopran Rachel Willis-Sørensen). Hennes solaria är starka, hennes duetter med Bacchus (tenor David Butt Philip, exceptionell) likaså. Under tiden erbjuder Zerbinetta och hennes fyra clownsuitorer (ledd av baryton Mikhail Timoshenkos förälskade men slug Harlequin) ett smart komiskt avbrott i en grand opera-parodi.
Den ursprungliga planen när Strauss komponerade operan var att foga den till ett dramatiskt verk av Molière. När detta inte föll publiken i smaken ersattes det istället av prologen, och historien var skapad. Kanske finns en slug kommentar på de rika beskyddarnas smak i den osynlige rike mannen i Wien som anser att det är bättre att blanda genrer än riskera en tråkig kväll.
Hofmannsthals vision i librettot var att blanda 1700-talets idéer och hjältar med harlekinernas och scaramouchernas karaktärer från commedia dell'arte. Det uppstod konflikter med Strauss, som inte genast gillade idén med prologen, medan librettisten ogillade tanken på att en mezzosopran skulle spela Kompositören. År 1916 enades man om en version som båda uppskattade, med de magnifika slutscener där Ariadne och Bacchus omfamnar varandra medan störningsmomenten tonar bort i bakgrunden.
Dirigenten Robin Ticciati låter musiken stödja både det komiska och det tragiska, och erbjuder en anmärkningsvärd tonal kontrast från Zerbinettas komiska colorataraaria – "Großmächtige Prinzessin" – till den tragiska arian för Ariadne – "Es gibt ein Reich".
Detta är en njutning från början till slut, med skratt och strålande röster som leder till ett verkligt känslomässigt klimax som får oss att sväva ut i sommarkvällen.
Läs vår recension av produktionen i Glyndebourne här.
BBC Proms pågår på Royal Albert Hall fram till den 12 september
Foto: Louise Penn
