Recension: THE STORY, National Theatre

I ett oavsiktligt passande stycke programmering öppnar The Story på National cirka en månad efter Jason Ardays bortgång. Precis som den sagan handlar amerikanska dramatikern Tracey Scott Wilsons pjäs om institutioners oförmåga att skydda begåvade personer från minoritetsbakgrunder, lusten att fuska sig in i ett trasigt system och den enorma personliga kostnaden av båda dessa fenomen för rykten och liv.

Black Panther-stjärnan Letitia Wright spelar Yvonne, en ung journalist som vill vara "en reporter, inte en svart reporter" för en framstående regional amerikansk tidning och som till slut går till oroande längder för att fabricera ett scoop för den historia hon tror ska göra hennes namn – som handlar om mordet på en rik vit man i ett övervägande svart grannskap.

Yvonnes starka redaktör Pat (Orange is the New Black-s Lorraine Toussaint), vita nepotistpojkvännen Jeff (spelad med slemmig, bell hooks-läsande hyckleri av Wilf Scolding) och den svarta reportern och rivalen Neil (en stark, ofta komisk insats från Ashley Thomas) har alla också egna intressen i spelet, med olika och ofta motsägelsefulla motiv för att ägna sig åt nyhetsjournalistik – att publicera sanningen till varje pris, att förespråka för en gemenskap eller att främja sin egen karriär.

Det här är ett lovande koncept, men pjäsen, trots uppdateringar i manuset för denna revival, känns märkligt platt. De två ambitiösa kvinnliga karaktärerna uttrycker två motsatta reaktioner på rasism och misogyni i deras yrke, men i praktiken faller de ofta in i Devil Wears Prada-liknande stereotyper om mentor och protegé, utan att någonsin släppa den fasad de bär på jobbet. I ett av flera märkliga tempo-val i detta manus undanhålls avgörande delar av deras personliga historier till sista stund, så när vi slutligen börjar förstå dessa karaktärer har vi knappt någon tid kvar med dem.

Det finns också frågan om hur relevant denna typ av berättelse – en kommentar om mediers förmåga att vrida på sanningen och forma berättelsen, ursprungligen uppförd 2003 – är år 2026, när sociala medier har blivit många människors primära nyhetskälla. Många av de etiska dilemmana som reporterna möter är lika svårlösta nu som då, men sociala medier är en elefant i rummet, som skulle ha förstärkt konsekvenserna av en sådan historia avsevärt. Scener där reportrar trycker mikrofoner i ansiktet på en misstänkt känns hopplöst daterade.

The Storys svagheter förstärks av regissören Clint Dyers maximalistiska ansats. Klipp av nyhetsankare som kommenterar fallet spelas ständigt på skärmen, och det förekommer frekventa scener där flera samtal pågår samtidigt och överlappar varandra, tillsammans med pulserande, hektiska ljuseffekter. Det kan finnas en avsedd kommentar här om hur överväldigande ständig nyhetsrapportering kan vara, men att ha så mycket på gång samtidigt förvirrar berättelsen snarare än förstärker den.

I stället är Dyer en mer effektiv regissör när han låter skådespelarna arbeta självständigt och visa på de mer subtila mekanismerna inom nyhetsbranschen. En minnesvärd scen är när Yvonne och Neil båda manipulerar varandra för att driva sin föredragna vinkel på en historia över en kvasi-romantisk middag. Oftare går dock de exakta punkterna i de olika etiska konflikterna dessa journalister möter förlorade i överregi.

Det är spännande att se National ta fram ett verk ur glömskan – produktionen byggde tydligen på ett slumpartat möte mellan Wilson och Dyer för två decennier sedan. Men denna revival har gjort lite för att åtgärda The Storys brister.

The Story spelas på The National Theatre till den 24 oktober

Foto: Feruza Afewerki