Recension: HAMMERSMITH BRIDGE IS FALLING DOWN, OSO The Theatre On Barnes Pond

Trots att det bara är en mil eller så som fågeln flyger, tar det mig 45 minuter att ta mig till OSO Arts Centre vid Barnes Pond eftersom Hammersmith Bridge är avstängd – och har varit det i över sju år.

Så, vilken bättre tidpunkt för en vitsig ny Yes Minister-liknande pjäs, Hammersmith Bridge Is Falling Down, om den desillusionerade lokala Labour-ledamoten Edward Stiles som kämpar med ilskan från sina väljare kring olägenheterna och farorna kopplade till broavstängningen.

Förutom att försöka hålla allmänheten nöjd brottas Stiles med Labour-partiets apparatfunktionärer som hotar att offra Stiles och hans vallöften till förmån för premiärministerns popularitet. "Skyll på Tories" är rådet han får, trots att Labour har suttit vid makten i över ett år.

Överviktig och otränad ses Stiles i smyg ta en sup vodka från plastvattenflaskor, vilket kanske inte är förvånande samtidigt som han också måste navigera relationer med den långvarigt lojala assistenten Violet, den unga idealistiska medierådgivaren Lavinia och hans osynliga ex-fru.

Handlingen utspelar sig i Stiles kontor, med bilder på Tony Benn och Mao som hänger på väggarna bredvid en utsikt över den kontroversiella, icke-fungerande bron. Regissör Lucy Appleby har kontroll och får fina prestationer från sin ensemble, som projicerar starkt och knyter bra an till publiken – något som inte är en självklarhet nuförtiden, inte ens i West End.

Daniel Wain är underbar som en nedbruten Stiles, och förmedlar många sidor av en utmattad man som försöker göra alla nöjda men i slutändan inte tillfredsställer någon – inte ens sig själv. Han visar sitt rodnande smärta som en nedslagen karaktär som svikits av systemet. I en minnesvärd scen gör Stiles om ett tidigt tal från en presskonferens där han uttrycker hopp för framtiden. Detta kontrasteras vackert med Lavinias idealistiska försök att få Stiles att minnas när han hade hopp, då hon innerligt ber honom att helt enkelt "sanningsenligt berätta". "Jag kan inte tala sanning, jag är politiker," svarar Stiles skämtsamt.

Den utmärkta Louise Bangay är den orubbliga Violet som arbetat med Stiles i 30 år – längre än många äktenskap. Omsvuren av sina socialistiska ideal vill hon att Stiles ska fortsätta lyda partiets och fackföreningarnas önskemål.

Scenvana Stephen Riddle och Vaughan Evans ropar också på vår trängda parlamentsledamot i fantastiska cameo-roller, inklusive en tungviktare i National Executive Committee, en flugknuten Chief Whip (Violet säger att han ser ut som någon som dömer en snookermatch) och en tv-intervjuare.

Manusförfattaren Brad Sutherlands manus är klurigt, med flera roliga repliker och fina metaforer, som politiker som frätas bort likt rost på den defekta bron. Nästan alla här är på något sätt lika trasiga som bron – och vårt trasiga land. Och ändå lider pjäsen av att vara lite ordtung (Appleby förtjänar beröm för att göra det bästa av brist på handling), den handlar mer om koncept än karaktär och kan vara repetitiv. Vi får höra om farorna med statsskulden ett par gånger för mycket.

Jag känner sympati för produktionsteamet, eftersom verkliga händelser hann ifatt den kreativa processen när Keir Starmer plötsligt lämnade och vår Man from the North anlände mitt under repetitionerna. Det vore fantastiskt att se manuset ansas ned och uppdateras med Burnham vid rodret.

Kommer något att förändras, och viktigare, kommer Hammersmith Bridge att öppna under en ny regim? Vem vet? Under tiden lämnas vi med en viss tillförsikt i slutet av Hammersmith Bridge Is Falling Down. Och det finns också hopp för teatern med nya produktioner som denna som tar form i små London-arenor.

Hammersmith Bridge Is Falling Down spelas på OSO Arts Centre i Barnes till och med 11 september.

Foto: Paddy Gormley