Recension: DARKLING, Bush Theatre

Det är mitten av 80-talet och Indien förändras. En ung flicka växer upp omgiven av natur under en blå himmel tills landskapet börjar förändras. En fabrik reser sig precis utanför hennes dörr, och dess rök molnar himlen. En natt förändras allt. Det amerikanska pesticidföretaget läcker 32 ton giftiga gaser, vilket leder till den värsta industriella katastrofen hittills.

Antalet dödsfall bekräftades aldrig av den indiska regeringen, och hjälp kom aldrig. Ekociden påverkar fortfarande landet och dess människor idag. Matthew Xia regisserar Stranger Things-stjärnan Linnea Berthelsen i TITAS HALDERs skakande angrepp på kapitalism och ekologisk katastrof.

Berthelsen är magnifikt tragisk. Ensam på scen levererar hon en anmärkningsvärd, outtröttlig 90-minuters soloakt, som går från barnslig oskuld till mogen insikt, samtidigt som hon förändrar sin fysik och anpassar sin energinivå därefter. Bitvis sprudlande eller frispråkig fyller hon rummet med en öppet hjärtlig personlighet. Ändå finns en kvarhängande bitterhet i hennes gestaltning.

Trots att Halder först blir uppenbart politisk under den sista tredjedelen låter hon sin samhällskritik framträda genom monologen. Kedjorna i det indiska samhället framgår genom beskrivningar av könsbestämda plikter och rutiner: männen blir fulla och spelar kort; kvinnorna bakar bröd och lagar mat. Berthelsen bjuder på en intensiv, laddad framställning, och det är hennes stil som förvandlar Halder's poesi till ett teatralt spektakel.

Xia bygger en produktion som, trots att den helt och hållet vilar på Halders imponerande suggestiva och lyriska text, blir en visuell och emotionell föreställning. Ljud- och ljusdesignen (Beth Duke och Rajiv Pattani, respektive) är Berthelsens enda följeslagare och vägleder hennes resa med situationsljud och mycket suggestiva ljusövergångar.

Halders manus framkallar vackra scener. Genomträngt av specifika visuella bilder och med en vacker användning av litterära grepp är det lager på lager och precist i sin avsikt: genom att berätta ett personligt öde av fattigdom och misslyckad ambition introduceras vi till en gripande konversation om exploateringen av den sydasiatiska befolkningen och det selektiva föraktet för människolivets värde. Försummelsen och bristen på respons inför tragedin ekar i dagens reaktion (eller brist på sådan) på aktuella händelser runt om i världen. 

Om det finns en invändning mot projektet är det att det är något ordrikt. På en och en halv timme i sträck skulle pjäsen kunna kortas ner med cirka 15 till 20 minuter. Det skulle gå ut över vår uppskattning av språket, men skulle göra mottagandet av handlingens omfattning mer koncentrerat. Det är en allvarlig, lång, och i slutändan ganska krävande föreställning. Den tappar lite kraft på slutet, men är övertygande och känslosam och lämnar ett starkt och bestående intryck.

Darkling spelas på Bush Theatre fram till 24 oktober

Foto: Alex Brenner

Köp biljetter till Darkling