Recension: CLEANSED, Almeida

Få pjäser förenar ensemble och publik i ett gemensamt lidande såsom Sarah Kane’s Cleansed. Många anser att den är ospelbar: scenanvisningarna kräver att en tunga huggits av, råttor bär bort avhuggna lemmar, och mycket blod. Den senaste Londonuppsättningen 2016 fick publiken att kräkas och svimma i salongen.

Rebecca Frecknells nya uppsättning tonar ner blodet. Istället för att framställa våldet rakt av omvandlar hon det till expressionismfärgad rörelse: sadomasochism gestaltas genom brutna koreografier snarare än bloddränkta spektakel. Kropparna sjunker ihop och rullar som marionetter när de blir misshandlade och släpade iväg av osynliga skurkar. Rörelse som berättande är Frecknells signum, och blandningen av skönhet och våld känns sömlöst sann mot Kane.

Född ur nittiotalets ”in-yer-face”-rörelse delar Cleansed DNA med YBAs konfrontativa, gränsöverskridande råhet. Men Frecknells inslag förändrar det distinkta nittiotals-DNAt till något som speglar vår värld. Rörelsens framträdande förflyttar den emotionella tyngdpunkten från groteskt kroppsskräck djupare mot den flyktiga kärleken och längtan innanför. Detta Cleansed talar till en publik som är flytande i psykisk hälsas språk snarare än en vana vid konst som stoltserar med chockeffekt.

Men Cleansed’s problem förblir oövervinnerliga.

På en obestämd institution torterar Leo Bill’s Tinker offer vars brott, verkar det som, är sexuell avvikelse: de homosexuella älskarna Carl och Rod, samt Grace, som närde en incestuell kärlek till sin döda tvillingbror Graham och slutligen genomgår en könskorrigering för att kunna bli honom. Bills Tinker klumpigt lufsar, lurar och skäller som ett djur, full av hopknuten hotfullhet. George Dennis ljuddesign, mullrande statisk morrningar, förstärker känslan av skräck. Det anas en större dystopi bortom institutionens liminala beige väggar, men det är upp till oss att fylla i de narrativa luckorna. Svårt när man försöker hålla sig från att kräkas. Ensemblen arbetar hårt och skrapar på golvet som fiskar som kvävs ur vattnet. Stuart Thompson’s Robin är en höjdpunkt: hans naiva öppenhet, i en roll som antyds ha en utvecklingsstörning, står i skarp kontrast till den omgivande sadismen.

Stunder av lättnad lyser igenom sprickorna: ju mer karaktärerna lider, desto mer öm blir deras uttryck för kärlek. När Rods händer huggs av dansar han istället, en äng av påskliljor reser sig från scenen för att låta honom leka där. Men pjäsens dubbeltydighet hindrar dess utveckling. Bilder sätts upp på scenen och lämnas att dröja kvar. Tinker utvecklar spända känslor för en kvinna i en Peep Show-kabinett, även hon vid namn Grace. Utan kontext som grund känns våldet alltid överdrivet tilltaget, och skönheten på andra sidan känns okopplad och osäker.

Cleansed spelas på The Almeida till 29 augusti

Foto: Marc Brenner