Tillgängliga språk
Vad är ett bättre sätt att tillbringa en varm sommarkväll än att sitta i en park och lyssna på Broadway-låtar? Renässansmannen Sam Jewison – en skicklig sångare, jazzpianist och, överraskande nog, dirigent – levererar precis vad publiken längtar efter i en engångsföreställning på Opera Holland Park.
Med stöd av en passionerad 40-mannakör som verkligen ger det där stora Big Band-ljudet, sjunger Jewison, som kommer från Yorkshire, tillsammans med den brittisk-armenska sopranen Anush Hovhannisyan ett plockgodis av Broadway-klassiker, huvudsakligen från musikaler såsom Oklahoma!, Carousel, Porgy and Bess, My Fair Lady, Guys and Dolls och Anything Goes.
Det är en behagligt nostalgisk ögonblicksbild av en otrolig svunnen era – och ett trevligt sätt att återuppleva älskade musikaliska verk som illustrerar den musikaliska energin och genialiteten i mitten av 1900-talets Manhattan, samtidigt som även de mindre spelade låtarna får sin plats. Till exempel har "A Little Bit in Love" från Wonderful Town inte funnits på min radar tidigare, så det är en liten uppenbarelse.
En annan fördel är att ge overturen det respekt den förtjänar, något som alltför ofta inte tas på allvar då människor vanligtvis ser det som en tid att slå sig ner, ta av sig rockarna och prassla med godispapper. Att fokusera noga på overturen från Gypsy (musiken av den engelsk-amerikanske låtskrivaren Jule Styne) ger sin egen belöning genom att låta oss inse att den på ett smart sätt berättar hela musikalens story i miniatyr.
Höjdpunkter från dessa två talangfulla sångare inkluderar Hovhannisyan som med sin höga och trollbindande tolkning framför "Bali Ha'i" från Richard Rodgers South Pacific; ett Porgy and Bess-medley, där Jewison spelar piano och Hovhannisyan levererar en ljuvligt flytande "Summertime"; samt en lekfull duett i "Anything You Can Do" från Annie Get Your Gun.
Den utmärkta orkestern (många av dem studerade musik tillsammans med Jewison, noterar han) framför den mest sublima Rhapsody in Blue, Gershwins radikala klassiska och jazzfusionkonsert, där Jewison visar upp virtuositet på pianot. Klarinettens tjut i början, följt av dämpade trumpeter, en lyrisk stråksektion, funky gitarr och dramatiska cymbalkrascher vid klimaxet understryker musikerna skicklighet.
Jewison berättar historien om hur Gershwin aldrig riktigt engagerade sig i projektet att skriva en jazzkonsert, som bandledaren Paul Whiteman begärde 1924. Men Gershwin upptäcker sedan att han håller på att komponera den när han bara fem veckor före premiären på Aeolian Hall i New York läser en notis i New York Tribune.
Ett knepigt ögonblick är när Hovhannisyan, i en fluffig svart klänning som ser ut som en omdesignad gardin från Gone With the Wind, går ner bland publiken under My Fair Lady's "I Could Have Danced All Night" för att få folk att sjunga en rad. Vissa ställer sig inte så bekvämt till uppgiften, men några individer (kanske utbildade sångare som råkar vara där?) är fantastiska och räddar situationen.
Åh, och en duva tar all uppmärksamhet mitt i ett medley av Jerome Kern-låtar, men det är ju charmen med föreställningar i Holland Park, där alla sorters djur och fåglar ofta ansluter sig till artisterna. Hundar som skäller, fåglar som kraxar och barn som skrattar ingår i upplevelsen av att vara i en utomhusarena i en offentlig grön oas, och harmonierar med New Yorks glädjefulla, urbana kakofoni.
Trots att jag uppskattar denna hyllning till Broadways gyllene era finns det en viss missanpassning mellan Jewisons intima jazzkabaréstil och Hovhannisyan mer överväldigande operaflärd. Båda är fantastiska, men blandningen av de två olika musikaliska formerna är något oförenlig och det uttrycks inte särskilt mycket känslor mellan dem. Det är som om en diva lämnat Covent Garden och hamnat i en rökig nattklubb, där hon av någon anledning sjunger med en lounge-sångare. Kan du spela den igen, Sam?
Dessutom finns det begränsningar i konserternas scenografi. Orkestern och pianot är inplacerade längst bak med ett mellanrum till framsidan. Sångarna vågar sig till sist ner fram några gånger. Det är synd att de inte är närmare publiken eftersom det är svårt att riktigt engagera sig i dem på avstånd.
Och jag skulle gärna vilja se att Jewison, som bär många hattar, kanske gör lite mindre för att kunna svara mer fullt ut på sin medstjärna. Om han ersätts av en annan dirigent kanske vi inte blir så distraherade av Jewison som gestikulerar vilt medan han dirigerar – en handling som inte leder till den mest romantiska av duetter.
Trots allt njuter publiken av denna kärleksfulla hyllning till Broadway, en fin introduktion för icke-operavänner och en mycket tillfredsställande upplevelse för vana besökare på Opera Holland Park.
Opera Holland Parks 30-årssäsong pågår fram till 8 augusti.
Fotokrediter: Med tillstånd av Sam Jewison
