Tillgängliga språk
Äntligen får prog sin Prom. BBC:s hjärta är tveklöst på rätt plats när de överlåter genrens bakre katalog till sin Konsertorkester, som en hyllning till en "banbrytande, brittiskt driven rörelse" återgiven, som det står i programmet, "på orkesterskala". Och ändå når resultatet inte riktigt upp till ambitionen.
Om uppdraget godkänns, är utelämnandena det som gör en förbryllad. Ingen plats för Procol Harum, vars "A Whiter Shade of Pale" mer eller mindre gjorde den klassiska rockballaden respekterad och som spelade in ett helt livealbum med Edmonton Symphony 1972. Inga hyllningar till proggens tyngre kusiner i Queensrÿche, Dream Theater och Iron Maiden. Inte heller till Marillion eller Camel, och – den rikaste av alla – inte till Electric Light Orchestra, ett band som har orkestern i sitt namn och fortfarande inte får vara med på gästlistan. Istället drar Proms fram ett par verkliga prog-hjältar och fyller resten av scenen med bihang.
Kvällen inleds och avslutas med samma tema, med Emerson, Lake and Palmers två stora attacker på klassikerna – Coplands "Fanfare for the Common Man" först, Mussorgskys "Great Gate of Kiev" sist – båda återlämnade till den orkester som ELP en gång plundrade dem från. Copland skrev sin fanfar 1942; ELP gjorde den till en andraplats-singel 1977, precis det år då punken skulle ha drivit en kniv genom proggens uppsvällda hjärta. Nu återkräver BBC Concert Orchestra återkrävandet. Prog får den respektabilitet det alltid längtat efter – och upptäcker att den passar som en skotträls.
Problemet med att kanonisera en genre byggd på sådan precision och virtuositet är att någon sedan måste sjunga eländet. De flesta numren ikväll saknar sina ursprungliga sångare: ingen Gabriel, ingen Anderson, ELP är nere på en trummis. Sångerna ges istället till en rotation av beundrande utomstående, med mycket ojämna resultat. Super Furry Animals Gruff Rhys gör det sämsta av det, levererar Jethro Tulls "Living in the Past" lika platt och livlös som motorvägsskadad djurkropp, läser orden från autocue som om han fått dem fem minuter före ridån gick upp och aldrig hört melodin i hela sitt liv. En mindre känd inhoppare som faktiskt kände låten hade inte varit fel.
Efter att Rhys stinker ner rummet rensar Guy Garvey luften. Frontmannen i Elbow och leverantör av rakt-på-hjärtat-texter sedan bandets debut 2001 är den enda gästsångaren som öppet erkänner att han älskar detta material – och det märks. Han tittar knappt på autocue utan jobbar med orkestern och publiken istället, och under Genesis "I Know What I Like (In Your Wardrobe)" slutar konserten för en stund vara en klassisk konsert och blir en riktig spelning.
Jane Weaver drar det korta strået två gånger om. Renaissances "Northern Lights", en av proggens mest poppiga tre minuter, drunknar helt i ljudmixen: hon kämpar mot orkestern hela vägen och förlorar rejält, kvar blir en dirigent som antingen inte märker hennes kamp eller struntar i det. Hon hittar tillbaka på "Nights in White Satin" (den enda låten alla, progfantaster som icke-fans, redan känner till), där en 19-årig Justin Haywards hyllning till en avgångspresent fortfarande landar som en varm kram bland det kallare, knotigare materialet, och Weaver klarar både dess eteriska verser och den fastnar-i-huvudet-refrängen perfekt.
Kvällens största lyx kommer från den enda mannen som sjunger sin egen låt. Peter Hammill, den skrovliga grundaren till Van der Graaf Generator, ger "Refugees" dess fulla melankoliska tyngd och får varje annan sångare i lokalen att se ut som ett tributeband. Vilket, förstås, är precis vad de är.
Efter pausen är ELP:s "Karn Evil 9" nedkortad till snabba två minuter – knappt tid för deras berömda "welcome back, my friends, to the show that never ends" innan det är över – med Carl Palmer tillbaka bakom trummorna, placerad i en självständig monter högt upp till vänster, den sista Emerson, Lake & Palmer-mannen kvar, som övervakar de trogna från ovan som en helgonfigur som vandrat in i sitt eget glasmålningfönster. Ett smart sätt att få tillbaka alla till sina platser, om än snålt; mer hade inte varit fel, även om vi alla har hem att återvända till.
I övrigt gör programmet proggens motståndares sak åt dem. Genren har aldrig saknat satiriker – den sardoniska Wirral-vitsigheten från post-punk-överlevarna Half Man Half Biscuit, den hysteriska biopic-parodin Walk Hard – och prog, det mest självseriösa inom rock, serverar deras fetaste mål. Soft Machines "Out-Bloody-Rageous" är kompromisslöst oupphörligt svårbegriplig, exakt den ostrukturerade gormande musikant som anti-prog-lägret alltid insisterat på fanns där för att fylla vinyl istället för att underhålla – ett anklagelse som lika väl drabbar proggens påstådda nemesis, punken.
En rad med tre instrumentala stycken (Focus populära "Sylvia", ett stycke brittisk-ghanansk-karibisk jazzrock från Osibisa, och anarchisten i spetsen Frank Zappa som oväntat med "Peaches en Regalia") tar glatt en väg in genom ena örat och ut genom det andra, tack vare sympatiska men anonyma arrangemang av Christian Balvig. Mike Oldfields "Tubular Bells" – skivan som gav en ung Richard Branson vägen till hans miljardboom – är filéad till "utdrag". Även i fragment väcker Adam Dennis arrangemang varje hårstrå på nacken, och frammanar fortfarande 1973 och The Exorcist, en film som glatt skulle kunna äta upp hela Paranormal Activity-franchisen till lunch och sedan pilla tänderna med Obsession efteråt.
Garvey återvänder med starkare röst för att fronta en kraftfull King Crimson-medley. Programledaren Stuart Maconie berättar att Elbow-sångaren föredrar "mashup" framför medley; orden är inte synonyma, men borde BBC fundera på att tillägna en hel Proms-kväll till riktiga mashups skulle det inte vara världens sämsta idé (nudge, nudge). Han ger sedan Phil Collins-era Genesis "Entangled" en intensitet som dess drömmande sällan bjuder på.
Men kvällen tillhör Vanessa Haynes. Den ordlösa sången på Pink Floyds "Great Gig in the Sky", inga ord att gömma sig bakom, fem minuter av ren gospel-soul-uppstigning, är kvällens största utmaning och den erfarna Proms-räven stiger och stiger och river taket. Proffset levererar där indie-namnen svajat.
Denna hall har spelat grupp- och orkesterprog sedan Deep Purple och Jon Lord gjorde det här 1969; det nya är det officiella godkännandet. Och ett godkännande, visar det sig, är också ett tveeggat svärd. Prog tillbringade femtio år med att få höra att det var för mycket – för långt, för storslaget, för självgott – och dess belöning är att styckas upp i munsbitar och få texterna lästa från autocue med blandad effekt. Folket får sin fanfar. Prog får sitt bur.
Proms pågår till och med 12 september
Foto: BBC Proms
.jpg?format=auto&width=365)
