Exklusivt: Jason Moore om att tillföra teatralitet till ELLE:s värld och återvända till AVENUE Q

Jason Moore är ingen främling för att arbeta med större-än-livet-karaktärer. Efter att ha regisserat scenuppsättningar som Shrek the Musical och The Cher Show, känner Moore väl till hantverket att ge älskade figurer liv på ett helt nytt sätt. Nu är det dags för Elle Woods.

För publiken som introducerades till Legally Blonde i början av 2000-talet regerade den rosa klädda Elle med all rätt som en av de mest ikoniska kvinnliga karaktärerna från den eran. Genom att riva ner könsstereotyper och vara sig själv utan ursäkter har Elle förblivit en stadig närvaro i populärkulturen under åren som gått, och Prime Videos nya prequel-serie med samma namn visar att hon inte är på väg någonstans inom en snar framtid.

Levd av den oändligt sympatiska Lexi Minetree i huvudrollen, förflyttar serien karaktären till staden Seattle omkring år 1995, där Elle för första gången i sitt liv känner sig malplacerad. När hon anpassar sig till den nya miljön upptäcker hon en illasinnad plan i sitt samhälle och med hjälp av nya vänner försöker hon avslöja gärningsmannen, samtidigt som hon lär sig värdefulla lärdomar om sig själv och vilken typ av person hon vill vara för sin omgivning.

För att inleda serien regisserade Moore de två första avsnitten och var även exekutiv producent för hela säsongen. Vi tog kontakt med den Tony-nominerade regissören för scen och film, som berättade om samarbetet med Minetree för att hitta essensen av Elle, hans teatrala regi-stil och om att återvända för att regissera Avenue Q decennier efter originalproduktionen. Alla avsnitt från säsong ett av Elle finns nu att streama på Prime Video.

Den här intervjun har förkortats för tydlighet och längd.

Du har tidigare arbetat med etablerade immateriella rättigheter, såsom Shrek the Musical. Vad lärde du dig av att jobba med stora franchisetitlar som var användbart när du gick in i Elle?

Jag tror att man börjar ställa sig frågan, ”Vad förväntar sig folk att få se?” [Med] en prequel är det lite mindre förutbestämt, så det handlar mer om ”Vad vill de se av karaktären?” För Elle tror jag särskilt [att det] var före 9/11 när det släpptes, och hon hade en väldigt lycklig och optimistisk syn på världen. Att föra det framåt var det viktigaste. Det finns också från början folk som är skyddande över IP:n och nervösa över det. Man vill visa dem att man förstår den och att man också älskar den.

Det här är en generation unga människor som behöver Elle Woods perspektiv när livet är cyniskt, och folk exponeras för allt i ung ålder och det finns många saker som kan slå undan självförtroendet. Egentligen är det Shrek, Cher och Elle Woods som folk kommer för att se. Då blir det BRIAN d’Arcy James [som Shrek], Stephanie J. Block [som Cher] eller Lexi Minetree som behöver framföra kärnan i karaktären. Och för mig är det faktiskt inte luddigt.

Du behöver välja två eller tre saker som känns naturliga hos din skådespelare och som också var det ursprungliga. Så för Lexi gick hon till en Broadway-röstcoach som heter Kate Wilson. De pratade om intonation, andetag, gester och reaktioner. Vi kom överens om att hitta en bank med två eller tre av dessa, och sedan lämna resten. Lita på att om man får några saker rätt så blir det en återkallelse, men man försöker inte göra en imitation eller kopia.

Och det lite kaxiga svaret är att man måste älska det, och sedan måste man glömma det. För om man hela tiden oroar sig över att man inte ska leva upp till något eller vara bättre än, eller att folk ska tycka att det inte funkar, så är det ingen plats att skapa från. Man måste också lita på att man har gjort jobbet och att kärleken för det kommer att komma fram.

Vilka var några av de saker du visste att du ville göra?

Jag tog jobbet för att manuset var så bra. Det är en riktigt hög ribba, och att hitta Lexi innebar att den ribban verkligen sattes. Man vill att det ska se specifikt men tidlöst ut. Produktionsdesignen är väldigt typiskt 90-tal. Färgade tydliga telefoner och personsökare, men fotografin var modern. Det var som om man hade modern fotografi och fotograferade en exakt replika av ett sovrum från 90-talet. Det skulle kännas ganska modernt men det man fotograferar är äkta. Det var ett styrande princip för hur produktionen skulle se ut.

Jag ville filma i widescreen. Jag ville att det skulle ha en frodig och djup fotografisk känsla eftersom Elles värld är mycket lager-på-lager och lukullisk. Originalfilmen hade en väldigt klar färgpalett. Vår färgpalett påminner om det, men den är inte sådan där bubbelgummikänsla. Det liknar inte nödvändigtvis en gammal Trapper Keeper.

Det är också logiskt med tanke på att serien utspelar sig i det mörkare Seattle.

Ja. Att veta att större delen av serien skulle utspelas i Seattle var kontrasten mellan de två sakerna alltid inbyggd. Föreställningen om Elle som en solstråle i en mulen miljö var en bild vi alla arbetade med. Faktiskt, om man tittar på pilotavsnittet finns det solstrålar varje gång Elle kommer in. Hon bär liksom sin egen spotlight med sig.

En del av Lexis prestation var att bestämma att Elle Woods är en teaterkaraktär. Hon är större än livet, men vi ville att det skulle kännas jordnära och som att vi kunde undersöka känslor mellan mor och dotter samt den giftiga tonårskänslan.

Vi hade en kod på inspelningsplatsen där det var som: ”Okej, låt oss göra en lite teatralisk version. Låt oss ta ett lite större andetag, lite större reaktion, en improviserad replik.” Vi var mycket medvetna om att justera de reglagen. Det var mycket precist på plats, men många sådana beslut tog vi i redigeringen. Kändes det lite för brett för detta? Eller kändes det för vardagligt?

Eftersom du arbetar inom musikalteater, var det något du hämtade från musikalen som påverkade hur du närmade dig dessa avsnitt eller din roll som exekutiv producent?

[Mitt arbete] tenderar att vara en ganska höjd komedi, men gjord på ett väldigt jordnära sätt. Jag är ett stort fan av musikalen och jag tror att jag fortsatte att säga, ”Courtney, ta din paus,” under den första delen, utan att komma ihåg att det inte fanns med i filmen. Men jag tror att mitt allmänna intresse, stil och teatralitet påverkade mer än musikalen i sig gjorde.

Jag ville fråga dig om den sent bortgångne stora James Van Der Beek. Han spelar en ganska betydande roll i den här säsongen och jag förstår att ni jobbat tillsammans tidigare på Dawson’s Creek. Kan du berätta om att få med honom i serien och hur det var att arbeta med honom för Elle?

Jag regisserade fem avsnitt av Dawson’s Creek förr i tiden och lärde känna James och hela gänget. Legally Blonde har en viss nostalgi och vi var alltid medvetna om att det var något med 90-talet på gång. På många sätt var James en annan påminnelse, som närvaro av Reese i filmen eller i showen. Det föll på plats på så många nivåer: hans talang, vår kärlek till honom som person och den intressanta meta-faktorn det gav. Vi hade ett möte och det var bara kul att se honom igen och återknyta. Jag regisserade bara de två första avsnitten och hans karaktär dyker upp först i avsnitt tre, så jag hade inte äran att regissera honom.

Han var en otrolig man. Det finns en anledning till att hans talang höll i sig och han tillförde en djävulskt rolig humor på inspelningsplatsen. Han har en väldigt generös och lätt touch med andra. Han har också många barn; han blev verkligen en pappa. På inspelningen skrattade vi ofta eftersom det var som, ”Du är pappan nu. Du är inte sonen längre.” 

Du regisserade nyligen en uppsättning av Avenue Q i London, vilket du ju gjorde på Broadway för över 20 år sedan. Du har fått mycket mer regierfarenhet sedan dess. Hur påverkade det hur du närmade dig materialet nu, med tanke på allt du gjort sedan dess?

Jag är en mycket bättre regissör nu, så det var roligt att gå tillbaka och se hur jag har mognat. Vi gjorde den här föreställningen om människor i tjugoårsåldern när vi själva var i tjugoårsåldern. Nu är vi inte i tjugoårsåldern längre. Man ser det annorlunda. Och jag hade även ett annat gäng unga medarbetare att samarbeta med och försökte få det att fungera för unga idag.

Jag kände också att jag ärligt talat kunde rätta till många saker som jag tror inte var bra regi första gången, eller så kunde jag lägga till lager ovanpå som jag tror gjorde föreställningen mer intressant. Den var alltid intressant, men med just den här gruppen människor fick den ett annat uttryck. Jag tror att den har mer hjärta eftersom humorn inte längre är chockerande.

Vid den tiden blev alla distraherade av docksex och humor. Nu är det inte någon stor grej; jag tror att folk känner känslorna i det mer, vilket också är vad vi kände. Det är föreställningen folk känner till med alla de fantastiska replikerna, men även några riktigt, riktigt roliga nya skämt som delvis tar upp tidskillnaden. Vi lever i en tid där det är ännu svårare att få tag på en lägenhet, så plötsligt känns det ännu mer angeläget. Vi kunde förändra saker som gjorde att det kändes som att det kunde gälla idag, även om det också kunde gälla för 30 år sedan.

Foto Credit: Kevin Mazur/Getty Images for Prime Video/Prime Video