Tillgängliga språk
Med 600 böcker skrivna om henne (på nivå med Napoleon, Shakespeare och Jesus Kristus) plus flera skildringar på scen och film, förblir blond bombshell Marilyn Monroe en älskad filmikon vars privatliv, även om väl dokumenterat, fortfarande är omslutet av mysterium. Å ena sidan kan hennes liv ges ny mening, som i My Weekend With Marilyn. Å andra sidan kan det luta åt det exploaterande, som i kontroversiella Blonde. Tyvärr faller den nya pjäsen Who Killed Marilyn? hårt i det senare.
I programmet hävdar regissören Phillip Wm McKinley att pjäsen låter publiken avgöra om det de ser på scenen är sant eller inte, men när man tittar verkar det som om de redan har fattat det beslutet åt oss. Istället för självmord eller en oavsiktlig överdos lutar Sharleen Cooper Cohens manus åt konspirationsteorier först spridda av Milo Speriglio och Anthony Summers, där Monroe istället mördades på grund av sina kopplingar till Kennedyfamiljen. Trots att det till synes bygger på år av forskning och insisterar att Monroe inte är en dum blond tjej galen i pojkar, bakåtblickar Cooper istället hennes liv med lika lite substans som en Wikipedia-sammanfattning – och även den gav Monroe mer djup och värdighet i min research.
Med lite sammanhållning blinkar McKinleys regi sporadiskt – bokstavligen från Jack Weirs bländande ljusdesign och Justin Williams oinspirerade scenografi – fram och tillbaka mellan ögonblicken efter Monroes död och en rad minnen som på sin höjd är löjliga och i värsta fall grova. Det vi snabbt lär oss är att Monroe, snarare än den komplexa kvinna som noggrant skapade sin offentliga persona, istället definieras av männen runt omkring henne.
Vi sveper snabbt genom hennes relationer med Joe DiMaggio, Arthur Miller och John F och Bob Kennedy – och ignorerar hennes första äktenskap med James Dougherty vid sexton års ålder – och hennes kopplingar till maffian i en dialog som känns hämtad direkt från ChatGPT, vilket lämnar inget utrymme för andra fascinerande aspekter av Monroes liv som hennes relation till sin mentalt sjuka mor. Pjäsen bjuder nästan på nyanser med två passionerade monologer om hennes perfektionism framför kameran och en insikt under hennes sista terapitillfälle, men då är det för lite, för sent. Det nämns också hennes påstådda aborter, vilka det inte finns några historiska bevis för, och än mindre att hon ska ha blivit tvingad till dem, något som känns än mer smaklöst med tanke på hennes endometrios och missfall.
Foto: Pamela Raith
Popartisten Pixie Lott träder in i Monroes skor, och trots ansträngningen kan hon inte rädda materialet. Hon ser i alla fall ut som Marilyn med Monroes voluminösa blonda bob och röda läppar tack vare peruken och makeupdesignen av JJ Wigs, men är klädd i en plastig vit topp och byxor av Jasmine Swan som skriker mer Sandy i Grease än The Girl in The Seven Year Itch. Hon går omkring med ett förföriskt ögonkast till publiken med sin andfådda sångröst som många känner igen från filmen, men man kan inte låta bli att känna att man tittar på en karikatyr, bäst exemplifierad i hennes enda musikaliska inslag när hon sjunger Happy Birthday Mr President.
Tyvärr klarar sig inte resten av ensemblen bättre, där flera spelar flera roller som tvångsmässiga tecknade figurer klädda i blå kostymer med konstiga inslag. Paul Kane försöker tillföra charm som Bobby Kennedy medan Ben Dilloway försöker göra samma sak som Arthur Miller. Bland dem är det gangsterna och FBI-agenterna som har det sämsta materialet, och Martin Hancock är tyvärr den mest karikatyrartade som maffiabossen Sam Giancana.
I en tid då medias besatthet av unga, problematiska kvinnor i Hollywood fortfarande är påtaglig kan det finnas en poäng i att utforska etiken kring att ompröva Marilyn Monroes död. Istället blir Who Killed Marilyn? det den försöker kritisera. Kanske borde frågan kring Monroes död inte vara 'Vem dödade henne?' utan snarare 'Varför låter vi henne inte vila?'
Who Killed Marilyn? spelas på Emerald Theatre till den 29 oktober.
Foto: Pamela Raith
