Tillgängliga språk
Det är nästan tre år sedan jag senast begav mig upp längs Holloway Road till National Youth Theatre för deras fantastiska
Sedan 2026 har motvinden, som alltid blåser hårt i ansiktet på unga som försöker etablera sig inom teatern, bara tilltagit i styrka när konstutbildningen minskats ytterligare och privilegier blivit cementerade. Dessutom lurar ett nytt, möjligen existentiellt, hot – artificiell intelligens nämndes inte ens i ovanstående recension.
Men ingenting har heller förändrats. Talang, energi och den rena tron som krävs för att möta en framtid fylld av osäkerhet sprakade genom salen. Fånga upp det, brittiska teatern, och ni kan överleva vad som helst.
Otroligt nog sattes denna pjäs ihop på bara fem dagar, en så imponerande prestation att jag undrar vad proffsen egentligen gör med all repetitionstid! Den presenterades som en del av StoryFest26:s visning av tio nya pjäser, där Mohammed-Zain Dadas manus uppdaterar Franz Kafkas dystopiska roman för isåldern.
Idag, i en värld av godtyckliga gripanden (vi har gott om sådana här också – fråga de äldre med plakat på Gaza-demonstrationer om Storbritannien är förskonat) kan det verka som ett lätt byte, men Dadas manus är både roligt och smart utan att överdrivet predika. Det vittnar om en viktig lärdom för varje dramatiker – lita på din publik. Du skulle bli förvånad över hur många som inte gör det.
På så kort repetitionstid har hans vision förverkligats med knivskarp klarhet av regissören Ameera Conrad. Hon lutar sig något mot det ensemblearbete man ser i Ryan Cameron Calais banbrytande For Black Boys Who Have Considered Suicide When The Hue Gets Too Heavy, som är en "After..."-pjäs. Skådespelarnas cirkulerande runt Josef K (Siena Galea Tudor) medan staten suger in honom i sin förtryckande virvel fångar den förvirring och rädsla han känner när hans första misstro bleknar. En mycket rolig scen illustrerar frustrationen i vår vardagliga kafkanska upplevelse av att hantera callcenter och appar, något som British Gas just nu … manipulerar oss med. Vi har alla en hund i Ks kamp.
Den tydligaste inspirationen är Dario Fo, Kafkas italienska kusin. Farser är förstås tekniskt fördjävligt svåra att genomföra, men här ser man de gröna skotten till en fullfjädrad komisk version av Rättegången där skådespelarna hittar de överdrifter och den timing genren kräver samt fångar den egg som alltid skärper Fos skalpell.
Vad gäller K, så levde Kafka inte för att färdigställa sin roman, även om dagens politiker gör en hygglig insats för att åstadkomma det. K själv skulle kanske le tunt åt att han blivit odödlig tack vare den korrumperade makt som gripit hans frihet och liv, och som lever vidare från generation till generation.
Tillbaka på Holloway Road har ungdomarna drömmar snarare än mardrömmar – ursprungshistorien för allt som är bra – och goda människor runt sig för att hjälpa till. De har även exempel på personer som gått samma väg, inklusive James Graham, Daniel Craig, Daniel Day-Lewis, Timothy Dalton, Chiwetel Ejiofor, Colin Firth, Derek Jacobi, Ben Kingsley, Ian McShane, Helen Mirren, Lysette Anthony, Rosamund Pike, Regé-Jean Page och Kate Winslet.
Metaforiskt hade Wilde nog rätt: "Vi står alla i diken, men vissa av oss tittar på stjärnorna." Det är en hel galax att lysa upp vägen för dessa unga, vår bästa förhoppning att hedra K genom att göra hans berättelse till fiktion en gång för alla.
Rättegången spelas på National Youth Theatre fram till 25 juli
Du kan läsa mer om StoryFest26 här och National Youth Theatre här.
