Intervju: Joshua Sullivan, Tamia Renée Alexandra & Kai Spackman om 10 år av HARRY POTTER OCH DET FÖRBANADE BARNET

När Harry Potter och det förbannade barnet firar sitt tioårsjubileum på West End denna vecka, visar de 'yngre' rollmedlemmarna att magin i produktionen sträcker sig långt bortom dess hisnande scenografi. När de talar om sina roller reflekterar Joshua Sullivan, som spelar Albus Potter, Kai Spackman, som spelar Scorpius Malfoy, och Tamia Renée Alexandra, som spelar Rose Granger Weasley, över de teman som fortfarande berör publiken ett decennium efter föreställningens debut, med särskilt fokus på deras vänskap, identitet, familj och tillhörighet.

En av pjäsens största styrkor är dess fokus på nästa generation. Vad tror ni gör dessa yngre karaktärer så relaterbara idag?

Kai: Scorpius är så relaterbar eftersom han kan vara helt sig själv. Han är inte rädd för att äga sina egenheter och egenskaper, fel från vissa perspektiv. Han är inte rädd för att vara sig själv, även när världen omkring honom försöker forma honom med rykten och skvaller till något annat. Jag tror att det känns relaterbart i den mån att det är vad vi alla på något sätt strävar efter att vara. Det är nästan mer inspirerande än bara relaterbart. Han älskar att skratta med sina vänner, och han har en verklig iver att engagera sig i den magiska världen.

Vänskapen mellan Albus och Scorpius är vacker och inspirerande. Varför tror ni att publiken knyter så starkt an till den?

Joshua: Albus och Scorpius är ungefär motsatser. De är yin till varandras yang. De kompletterar varandra, och det som den ena kanske saknar fyller den andra i, och vice versa. Det finns en förväntan på Malfoys och Potters att vara födda fiender, men de väljer att fullständigt ignorera sina föräldrars arv och bestämmer sig för att välja varandra. För Albus är han så isolerad i sin familj, han är den enda Slytherinen, han är ett mellanbarn med klassiskt mellanbarnssyndrom. Scorpius är hans enda sanna vän, som han verkligen kan relatera till och prata med om saker han kämpar med. Det är så vackert, de bryr sig inte om vad andra tycker om dem. De är så sanna mot sig själva i hur de känner för varandra, att de håller fast vid det och står för det.

Rose är självsäker, intelligent och oerhört självständig. Tamia, vad har du tyckt mest om med att gestalta henne?

Tamia: Rose har gett mig självförtroende; hon har lärt mig mycket om mig själv och hur jag vill framstå och mot andra. Också att stå upp för saker jag tror på. Om jag tycker något är orättvist, är det okej att ha en röst. Rose leder sitt elevhem och hon är väldigt beundransvärd för att hon bara är närvarande och äkta med alla. Det är något jag känner igen hos mig själv och något jag vill fortsätta vara. Hon är mycket lojal mot sin familj, så jag känner att hon har många egenskaper jag har. Vi har mycket gemensamt, men också några skillnader som jag gärna vill ta efter från henne. Jag vet, det är underbart. Hon är fantastisk och jag tycker mycket om att spela henne eftersom hon är som en förhöjd, överdriven version av mig själv. Heja Rose.

Varje generation möter förväntningar från de som kom före dem. Hur utforskar pjäsen att hitta sin egen identitet?

Kai: Bortom magi, scenspektakel och underverk handlar pjäsen om relationen mellan fäder och söner samt föräldrar och barn. Den duckar inte för de svåra aspekterna av föräldra-barn-relationer. Vi bråkar, är oense, faller ut med varandra, springer ifrån varandra. Det presenteras på ett ärligt sätt, vilket tillåter både publik och ensemble att acceptera dessa svårigheter och nyanser.

Det hade varit väldigt enkelt, med tanke på att Harry Potter är hjälten han är, att skriva honom som en förälder till perfekta barn, och eftersom Draco Malfoy är en skurkfigur i de ursprungliga berättelserna att ge honom barn med samma tendens. Att vända på det är minst sagt realistiskt, och i bästa fall konfronterande.

Hur har ni utvecklat kemin mellan era karaktärer under repetitioner och föreställningar?

Joshua: Vi byggde upp kemi redan under repetitionerna; vi var i det tillsammans. Det speglade den bandning eftersom vi tillbringade så mycket tid tillsammans i repetitionerna. Vi lärde känna varandra lika väl som våra karaktärer, så vi kunde lista ut – det här är din Albus, det här är din Scorpius. Vi klickade verkligen och förstod vad den andra var. Under föreställningar upptäcker vi ännu mer, så med DRP (David Ricardo Pearce) som spelar Harry, varje gång vi gör filtföreställningen eller slutscenen, finns det alltid något nytt att upptäcka. Jag tror att det handlar om att vara lekfull och experimentera, hela tiden. Det gör det roligt. Ibland gör vi det som en lek för att hålla det fräscht, annars gör man sig själv en otjänst. Man är skyldig sig själv att leka och upptäcka nya saker.

Vad har varit det mest givande med att gå med i en produktion med ett så extraordinärt arv?

Tamia: Att få fira tioårsjubileet är spännande, jag har bara varit med en kort stund, men jag representerar alla Rose som kommit före mig. Att stå i framkant av det är givande. Och att vara runt alla dessa skådespelare och människor som varit med i showen för många år sedan samt nya ansikten ger en så fin dynamik. Den här ensemblen är väldigt sammansvetsad och vi är som en familj och stöttar varandra både på och utanför scenen. Om något händer på scen känn du dig inte lika dålig för det eftersom man har folk på scen som stöttar, och sedan skrattar vi oftast bort det bakom kulisserna och pratar om det en stund, och sedan går vi vidare, man älskar inte fast vid det länge för det känns tryggt. Jag tycker det är så viktigt att ha medspelare man känner sig trygg och bekväm med eftersom det gör hela upplevelsen mycket lättare för dig.

Vilket ögonblick i föreställningen påminner dig alltid om varför live-teater är så magiskt?

Joshua: En sak kommer direkt upp i mitt minne. Jag såg den här föreställningen när jag var 11 eller 12 år gammal. Och av någon anledning såg jag bara del två, vet inte varför. Jag hade ingen aning om vad som pågick, men jag minns magin och hur otrolig den var. Det var ett ögonblick då en karaktär förvandlades. Jag minns att jag såg det som barn och blev helt hänförd. Så varje gång det händer på scen och jag ser det, inte från publikens synvinkel utan från scenens perspektiv, har jag alltid ett litet "knips mig"-ögonblick när jag vet hur privilegierad jag är att få vara här.

Det finns något med live-teater och den här showen, bortom film och TV-specialeffekter och allt det där, som ser riktigt häftigt ut, men live-teater händer precis framför dig. Kopplingen mellan publiken och människorna på scen är verklig. Vi känner det varje gång, man är alltid i relation med publiken. Att mata varandras energi hela tiden. När man hör reaktionerna på magiska trick och hör folk häpna, skratta och gråta, är det all energi som driver alla och allt — det är så fint att uppleva. Jag tror det är det med live-teater, den kopplingen är så speciell mellan de som tittar och de som utför.

Om du kunde låna ett magiskt föremål från trollkarlsvärlden för en dag, vilket skulle du välja och varför?

Kai: Tidvändaren, den är väldigt användbar, det skulle vara så häftigt att kunna resa tillbaka i tiden och se saker ur ett annat perspektiv.

Joshua: För en dag skulle jag bara ta en trollstav. Jag skulle kasta några trollformler, kanske lite Accio. Kom hit, vet du?

Tamia: Jag skulle säga osynlighetsmanteln, så jag kan ta mig in i rum jag vanligtvis inte kan. Göra lite avlyssning, vem gillar inte att smyga på andra?

Om ni blickar framåt mot de kommande tio åren, vad hoppas ni att publiken fortsätter att upptäcka i Harry Potter och det förbannade barnet?

Kai: Jag hoppas att publiken fortsätter att se sig själva presenterade på scenen på vilket sätt det än må vara. Jag hoppas att både publik och ensemble hittar det underbara ögonblicket som är unikt för just den dagen och den magiska — helt avsiktlig ordvits — magiska kopplingen av att tillsammans berätta en så stor episk berättelse.

Tamia: Jag hoppas att publiken fortsätter att fyllas av förundran över all magi och att magin förblir frisk och levande.

Joshua: Att kopplingen mellan de som tittar och de som utför förblir lika påtaglig som den alltid är. Det är något man bara upplever genom att gå på teater. Jag hoppas människor kan relatera till saker i sina egna liv. Det är George Bernard Shaws citat att teatern håller upp en spegel mot livet. Att kunna se sig själv på scen och ta tillbaka det till hur man hanterar saker i vardagen, är en så underbar sak, och det är vad jag hoppas folk tar med sig efter de här tio åren.

Harry Potter och det förbannade barnet spelas på Palace Theatre

Köp biljetter till Harry Potter and the Cursed Child: Both Parts