Tillgängliga språk
Senare denna månad kommer Regent's Park Open Air Theatre att vara värd för Jellicle Ball, när den mycket efterlängtade återuppsättningen av CATS intar scenen. Föreställningen, som regisseras och koreograferas av teaterns konstnärliga ledare, Drew McOnie, lovar att bli "ett av teatrarnas evenemang år 2026." Nyligen fick vi möjlighet att prata med Rachael Wooding, som återvänder till föreställningen som var hennes första jobb direkt efter dramaskolan, denna gång i den ikoniska rollen som Grizabella. Vi diskuterade hur det har varit att återvända till CATS, hur det känns att vara med i en omarbetad produktion av detta älskade verk och vad hon hoppas att publiken tar med sig från föreställningen.
Hur började du först inom teatervärlden?
Jag var faktiskt - du kommer inte tro det - ganska blyg som barn, och jag fann att framträda var något för mig. Jag gick i dansklass, vilket ledde till amatörteater, som i sin tur ledde till lokal professionell teater, och jag tror verkligen att det gav mig självförtroende. Om du har ett syfte och ett driv i livet, ger det dig lite inre trygghet. Så för mig var jag fast, för det fick mig att må bra. Jag kommer faktiskt från nära Sheffield, och där finns The Crucible, som enligt min ödmjuka åsikt är en av de bästa teatrarna. Jag älskar att arbeta där, och det är ett fantastiskt hus där de sätter upp många nya verk. Jag såg Les Mis i Manchester och tänkte, "Jag vet inte vad det är, men jag vill göra det!" Nu finns det en tydligare mall för vad man gör, men då visste jag inte hur - jag visste bara att jag ville göra det, så jag gick på dramaskola. Och faktiskt var CATS mitt första jobb efter dramaskolan!
Foto: Mark Senior
Och nu är du här! Hur känns det att återvända till denna föreställning?
Det är faktiskt väldigt speciellt för mig! Jag gick på mitt tredje år på college och fick inte auditionera och sådant. Jag minns att rektorn sa, "Okej, alla i tredje år, det är en öppen audition för CATS - ni får alla vara med." Du stod i kö, fick ditt nummer fastsatt med fyra säkerhetsnålar och sen körde det! Jag gick två dagar och fick rollen. Det var verkligen en av de mest fantastiska upplevelserna, så det betyder mycket för mig. När jag var nitton gjorde jag det och det var så fysiskt! Och CATS är ett av de få ensembledrama som finns, och det var så jag började med mina favoritpjäser. Det finns mycket hierarki - vi vet hur det är i kommersiell musikalkonst och sådant. Det är ett av de få stycken som är en ensembleproduktion - alla är lika viktiga som resten. Man skapar något tillsammans, är medveten om det och verkligen kopplad. Det finns ett engagemang mellan alla, och en sann kamratskap, och jag hade glömt hur viktigt det var för mig.
När auditionen dök upp tänkte jag, "Vill jag göra det här igen? Eftersom det var så fint, vill jag förstöra det?" Jag är så glad att jag gjorde det, för det ger mig den känslan jag minns från när jag var yngre. Dessutom, att arbeta här på Regent’s Park, det har stått på min lista! Jag har velat jobba med Drew länge och har sett många produktioner här, så jag ville verkligen vara med. Nu har det överträffat allt - det är väldigt speciellt! Det är så märkligt - man minns allt! Texterna, koreografin och allt. Scenen är helt annorlunda, men lika spännande,
Hur har repetitionerna gått för föreställningen?
Jag måste säga, eftersom jag är Grizabella och hon är nästan inte med alls, tänkte jag, "Gör de såhär mot mig med flit?" Det är som metodskådespeleri som gör mig till en utstött! Men så är det inte, såklart, men det är så mycket att göra och alla är väldigt upptagna! Jag var ju ung en gång. Jag minns att jag inte påverkades alls, men energin i rummet är helt otrolig! När jag är med känner jag mig som en beundrare. Jag sitter och tänker, "Åh herregud, vad håller de på med?!" Jag blir fnissig. Det gör att jag känner något - det är fantastiskt. Men eftersom jag inte är med så mycket på scen, är jag inte där lika mycket, så jag längtar efter att vara mer med och runt det, för det är smittsamt! Stämningen i rummet är verkligen smittsam.
Foto: Mark Senior
Hur är det att ta sig an den ikoniska rollen som Grizabella?
För mig är det något innan man börjar. Det är som, "Hur kommer det här att bli?" Så fort man går in i rollen börjar man analysera och lära känna den, man läser om den. Jag läste dikterna igen och materialet. Det är ju Grizabella - jag vet vem hon är! Jag känner hennes kärna, men jag lär känna henne på nytt eftersom jag aldrig gjorde det innan. Jag var en liten kattunge, så jag såg henne från den platsen. Men att vara inuti henne och spela henne är något helt annat. Så fort du är i ett rum med honom [Drew] finns det något speciellt. Av de små bitar jag gjort hittills kan jag knappt vänta på att få göra mer! Originalproduktionen hedras på det sätt att vi tror på vad det här är, och vi finns där, men det är ändå något helt annat. Det är fantastiskt.
Hur är det att förbereda sig för en föreställning utomhus?
Det finns något väldigt speciellt med det, och man känner sig väldigt trygg. Konstigt nog tänker man inte, "Åh herregud, hur ska jag klara det?" Man är bara där. Vi repeterar nu och har haft all denna värme, och man anpassar sig. Man tänker, "Okej, idag blir det solkräm, lösa kläder, hatt och rejäla mängder vätska." Och sen kliver man in här och det känns lugnt, rofyllt, fridfullt och kreativt. Det är toppen.
Har du någon favorit bland Jellicle-katterna?
Jag håller Rumpleteazer lite extra kär, eftersom hon är lite busig. Hon är lite kaotisk och smart, och jag har alltid älskat henne. Och Briana [Craig] är fantastisk. Hon har en energi som man verkligen känner, och jag älskar henne. Jag älskar Skimbleshanks också!
Foto: Mark Senior
Man måste älska Railway Cat!
Man måste älska Railway Cat! Jag älskar Sillabub, för jag har ett barn - hon är som en vidöppen, oförstörd version av världen med ett öppet hjärta. Hon är lite av en lektion för alla - försök öppna upp det rena hjärtat. Jag älskar dem alla!
Har du något favoritnummer från föreställningen?
Jag har inte sett allt än, så jag kan inte svara på det ännu, för jag vet inte vilket jag kommer att älska här! Men det finns vissa ackord i musiken. Självklart älskar jag "The Jellicle Ball" eftersom det är något vilt och primitivt över det, och det är bara frenesiskt. Jag älskar det. Jag tror jag kommer tappa vettet när jag ser det! Drew hade sett mig göra saker tidigare, som Standing at the Sky’s Edge, vilket är en ganska stabil och jordad prestation. Sedan träffade jag honom, och jag är lite galen, och vi hade kul på auditionen, och han sa till mig, "Du höll nästan på att prata bort rollen, för jag tänkte, 'Hur kan hon vara det?'" Och sedan kom ackorden [sjunger], och jag blev allvarlig, och så fick jag jobbet. Det är magiskt.
Vad hoppas du att publiken tar med sig från denna uppsättning av CATS?
Jag vill att de ska känna sig som en del av något, för jag känner verkligen att denna teater gör det. Den bästa teatern är när vi behöver dig lika mycket som du behöver oss, och du kommer för något - en upplevelse, ett möte av sinnen. Vi alla känner att något händer, att vi sänder ut något, och att du ger oss så mycket tillbaka, vilket vi behöver. Och på grund av vad detta verk är och vad det säger, eftersom det handlar om acceptans, gemenskap, att lyfta andra, förlåtelse, alla dessa teman är invävda där. Oavsett vem du är och kommer för att se det, kommer det att fylla dig med glädje och få dig att känna något.
Teater är det bästa. Det pratas om AI och sådant, men även tv och film - som jag älskar - kommer du inte få den känslan någon annanstans. Så på denna teater, att spela CATS, hur ikoniskt är inte det? Det handlar om månen, och den kommer att vara där! Det är nästan för häftigt för att fatta. Folk kommer att få en stund av kontemplation när de ser detta - en stund om mänsklighet, om sig själva, om sina djuriska instinkter, alla de sakerna. Och att vara en del av något! Jag tror att det kommer att bli väldigt speciellt.
Och slutligen, hur skulle du beskriva CATS med ett ord?
Magiskt i den meningen att det finns något annat, något mer än vad som kan förklaras. CATS har funnits länge, och denna version kan förhoppningsvis existera parallellt med den och bara finnas där ute. Just nu vill folk ha något annat - inte det vi lever i.
CATS spelas 25 juli - 19 september på Regent’s Park Open Air Theatre innan en turné i Storbritannien fram till juli 2027.
