Recension: CATS, Regent's Park Open Air Theatre

Cats, en musikal av Andrew Lloyd Webber baserad på dikter utvalda från T.S. Eliots Old Possum's Book of Practical Cats, är en hyllning både till våra kattvänner och till danskonsten. Den hade tidigare en 21 år lång spelperiod i West End och 18 år på Broadway, med den senaste London-uppsättningen 2014-15.

Nu är den tillbaka i en mycket efterlängtad version på Regent's Park Open Air Theatre, i en helt ny produktion innan den beger sig ut på turné. Drew McOnie är regissör och koreograf, med Rachael Wooding i den ikoniska rollen som Grizabella – även om Taziva-Faye Katsande hoppade in under presskvällen och Melanie La Barrie spelar den vise gamle Deuteronomy. 

Cats bygger på historier om enskilda djur snarare än en linjär handling, men behåller en magisk gnista som har trollbundit fans sedan 1981. Min egen historia med att se produktionen går tillbaka till dess första UK-turné 1989, där ljussättningen och spektaklet förtrollade i Blackpools Winter Gardens.

Open Air Theatre-produktionen erbjuder en stilren och modern tolkning av en show som nu börjat visa sin ålder något. Kostymerna är uppgraderade och förenklade; dansrutinerna avviker mycket från den ursprungliga koreografin av Gillian Lynne, men behåller fortfarande drag av kattlikt beteende.

Vissa förändringar har oundvikligen gjorts av den nya kreativa teamet, särskilt borttagandet av "The Battle of the Pekes and the Pollicles", samt en annorlunda iscensättning för "Macavity" och Grizabellas resa till Heavyside-lagret. Lyckligtvis är Rum Tum Tugger (Jaydon Vijn) tillbaka som den sexiga rockstjärnan snarare än rappare, och det är bara till det bättre. 

Katsandes Grizabella är ömtålig och sorgsen, men hennes höga toner i "Memory" leder till de nu oundvikliga mitt-i-låten-hojningarna och stående ovationer som vi sett i en annan Lloyd Webber-musikal, Jesus Christ Superstar, under Sam Ryders "Gethsemane".

De andra ikoniska karaktärerna - Jennyanydots (Charlotte Riby), Bustopher Jones (Elliot Broadfoot), Gus the Theatre Cat, krokige Macavity (Dianté Lodge), magiske Mr Mistoffelees (Jet Yau) - är vackert porträtterade. Jenny och Bustopher är lätta och roliga, medan Gary Wilmot tillför både patos och mod till den gamle, Macavity imponerar med sina dansrörelser – förutom ett snubbel som såg oavsiktligt ut – och Mr Mistoffelees var som sig bör, magisk.

Scenografin och ljussättningen är utmärkta för platsen, även om jag fortfarande saknar det gamla sopberget och de färgglada ljusslingorna. Här domineras scenen av en stor metallstruktur som associerar till månen, och ett industristil-golv. Ljusen är alltid en höjdpunkt i Open Air Theatre-produktioner, och ikväll var inget undantag med varma sken, intressanta skuggor och blixtrar av pyroteknik.

Dansen tillåter några mer moderna volter och snurrar tillsammans med mer balettliknande rörelser och mycket rörelse där katterna ofta håller ihop i klungor. En slagsmålsscen mellan Macavity (Dianté Lodge) och en annan katt är livfull, och "Growltiger's Last Stand" är actionfylld.

Framstående insatser är den nämnda Wilmot, La Barries Old Deuteronomy, som smidigt gör övergången från farens djupa bas till moderns bekännande. Hon är också mer med i scener efter sin första entré. Jag uppskattade även Matthew Caputo som Skimbleshanks, järnvägskatten – komplett med ett verkligt tåg.

Slutgiltiga domen är att detta är en väl genomförd produktion som är värd din tid om du gillar dans, katter eller musiken som förblir en av Lloyd Webbers bästa. Nästan 50 år efter att han först lekte med Old Possum, och 46 år efter dess premiär som låtcykel i Sydmonton, har Cats fortfarande klorna, spinnandet och attityden kvar.

Cats spelas på Regent's Park Open Air Theatre till och med 19 september

Fotografier: Mark Senior

Köp biljetter till Cats