Tillgängliga språk
Debra Winger och Arliss Howard spelar huvudrollerna i en unik ny uppsättning av D.L. Coburn’s The Gin Game på New Yorks ikoniska Housing Works Bookstore. Regisserad av David Blum förvandlas butiken till en intim teaterscen där publiken sitter bara några meter från handlingen.
Vinnare av Pulitzerpriset för drama, The Gin Game är stundtals rolig och hjärtskärande – berättelsen om två äldreboendeinvånare vars rundor i gin blir en fängslande duell av stolthet och självbevarelsedrift.
The Gin Game har scenografi av Ashley Basile, kostymdesign av Michael Schaffner, ljusdesign av Sarah Woods och ljuddesign av Bart Fasbender. Josie Cooper är scenchef och Erin Amstein assisterande scenchef. Casting är gjord av Erica A. Hart. The Gin Game produceras av Go Dog Go Productions.
Se vad kritikerna säger om den nya produktionen...
Fotokredit: HanJie Chow
Charles Isherwood, Wall Street Journal: Med liten insikt i de sår som pyr under deras mestadels vänskapliga men så småningom splittrade samspel är det svårt att engagera sig särskilt mycket i vem som går segrande ur gin-spelen – som förstås symboliserar den slumpmässiga och oförutsägbara naturen hos mycket av livets ”spel”. Viktigast av allt, med minimal känslomässig investering i det spädare dramat, blir vi lika otåliga som karaktärerna ofta är mot varandra och slutar till slut bry oss om huruvida Fonsia och Weller kan lägga sina olyckliga förflutna åt sidan och skapa en kontakt som kan ge dem tröst i nuet. Föreställningen känns slutligen lika platt som ett fallande korthus.
Elysa Gardner, New York Sun: ”Gin Game” har förstås inte funnits så länge utan anledning; det finns glimtar av insikt och känsla även bland de fulaste stunderna. ”Jag antar att vi bara har levt för länge, Fonsia,” filosoferar Weller strax efter att ha spelat kanske sitt grymmaste spratt på henne. Kanske hittar Mr. Howard och Ms. Winger, som jag litar på kommer överens mycket bättre i verkliga livet än deras karaktärer gör här, någon form av katarsis i denna känslomässiga tortyr; som åskådare gjorde jag definitivt inte det.
Frank Scheck, New York Stage Review: Lokalen är egentligen inte idealisk för teaterföreställningar med en pytteliten scen, obekväma stolar och dåliga siktlinjer. Men den ger möjlighet till en oförglömlig upplevelse där man ser två fantastiska, välkända skådespelare ge allt på en scen bara ett armslängds avstånd bort. Det är en njutning.
Zachary Stewart, Theatremania: David Blum gör det alla kloka regissörer gör när de har så pass duktiga skådespelare: han kliver åt sidan. Ashley Basiles pop-up-scen innehåller det viktigaste: ett kortbord, två stolar och en gungande kärlekssoffa (den sista kanske inte ens är helt nödvändig). Hon har placerat små omklädningsområden vid var sida för att skådespelarna ska kunna byta kostym, vilket förlänger föreställningen till övergångarna där vi får se varje karaktär förbereda sig för nästa möte, med förväntan eller bävan (Michael Schaffners kostymer ger en ledtråd, som rustning för äldre på väg till strid). Sarah Woods håller ljuset lågmält och eftertänksamt vid dessa övergångar, medan Bart Fasbender förstärker dem med ljudet av en besökande kör, en något skränig överdrift som ändå understryker förnedringen i deras situation.
Genomsnittligt betyg: 60,0%
