Recension: CRYBABIES: THE SCARING, Soho Theatre

Nyligen från en spelning på Edinburgh Fringe kryper Crybabies-trion in på Soho Theatre med sitt komediskräckerbjudande The Scaring.

I ett prolog möter vi två beväpnade präster — kors i ena handen, en bibel i den andra — medan de ivrigt jagar en demon. Deras uppdrag går fel, deras romantiska känslor för varandra förblir obesvarade och en av dem når sitt slut. Efter att ha överlevt det mötet lämnar Arthur Holland prästerskapet för att bli chef för en immersiv svensexa-upplevelse och en smash burger- restaurang (som man gör). Men snart befinner han sig på ett spöklikt hotell som drivs av den mystiske Mr. Lyle. Med hjälp av ett spöke vid namn Gerry undersöker den före detta exorcisten källan till det övernaturliga kaoset. 

Denna surrealistiska rulle är genomdränkt av film- och TV-referenser. Psycho, The Omen, The Shining, Ghosts och självklart The Exorcist nickas det åt, vissa mer intensivt än andra. Andra troper finns också med: varulvar förvandlar sina offer till rockjackklädda Shakespeare-skådespelare, en poltergeist besätter en smart högtalare och ett orimligt långt barn i viktoriansk klädsel vandrar i korridorerna. Fans av saker som låter på natten kommer att finna en skattkista av genreeaster eggs att upptäcka genom hela föreställningen.

Det har gått tre år sedan Crybabies-truppen (Michael Clarke, James Gault och Ed Jones som nyligen sågs som musikaffärsroboten Keith i BBC:s Ann Droid) senast uppträdde här. Efter deras senaste framträdande har Radio 4-favoriterna anslutit sig till Francesca Moodys repertoar av produktioner tillsammans med Fleabag och Baby Reindeer. Regissören för detta initiala projekt för företaget är Margaret, Queen of Soho’s Jon Brittain, som tidigare regisserade Kathy and Stella Solve a Murder! för FMP.   

Det allra bästa med The Scaring är den imponerande designen. Det finns fortfarande eko av den DIY-estetiken från tidigare shower: som Bagbeard, billiga kartongrekwisita, galna peruker och vintagekläder som verkar ha räddats från en second hand-butik i västra London fungerar väl ihop med den enkla, råa och improviserade känslan i manus. 

Moody-anslutningen har bidragit med flera välbekanta ansikten. Scen- och kostymdesigner Celia Carey (Baby Reindeer) skänker tidiga gamla skräckvibbar medan Kathy and Stella’s Bethany Gupwell skapar ljussättning som lyckas med det nästan omöjliga: att skrämma publiken trots att allt är lyst i klara färger, även om hon ibland måste ta till den schlockiga tekniken att skära till svart ibland. Illusioner av John Bulleid (Harry Potter and The Cursed Child) drar effektivt undan mattan under oss, Ed Lewis (Margaret, Queen Of Soho) har skapat en rad kusliga kompositioner och läskiga ljudeffekter och Nina Dunn’s videobyggda verk drar oss skickligt in i Crybabies galna scenarion. 

Även den fysiska prestationen är berömvärd. Alla tre skådespelare fyller rummet med dynamiska rörelser, deras frenetiska tempo matchar kaskaden av verbala skämt som ständigt hotar att spåra ur hela kvällen. Gaults Gaulier-träning ger honom en sevärd närvaro som reser sig över det allmänna tokrollet.

Från det ögonblicket går det dock mest utför. Premissen hjälper inte heller: parodier på klassiska skräckfilmer är knappast något nytt och materialet har grävts ur till döds, inte minst av Shaun Of The Dead, What We Do in the Shadows och de sex (sex!) Scary Movie-filmer som har kommit sedan 2000. Det finns väldigt lite nytt att säga och – det lilla som finns – The Scaring levererar inte.

Sen finns humorn, en slags marmeladblandning av spridda skämt som mer känns som sena improvisationssessioner där man slänger idéer på en vägg än som ett manus som redigerats i dagsljusets klara sken. Svaga ordlekar är många: ett återkommande skämt baserat på Arthur Holland som tvingas kalla sig ArtHol haltar fram medan en prästpolis presenterar sig själv som “the chief of P-riests”. Antingen stönar du eller småskrattar — inget mellanting. Det finns en tunn linje av löjlighet från början till slut men alltför ofta faller skämten platt, känns billiga eller är lätta att förutsäga från andra sidan Dean Street. 

När humorn och iscensättningen skalats bort återstår ett halvt sekel av skräckklassiker som körts genom en dokumentförstörningsmaskin och sedan tejpats ihop igen som Fringe-teater. Det är oundvikligt att jämföra med Police Cops, en annan trio som specialiserar sig på snabba kostym- och karaktärsbyten inom scener och som undergräver genreparodi genom episodiska och galna sketcher snarare än konventionell handling. Police Cops riktar sin DIY-estetik mot rymdopera, Crybabies mot skräck, men resultaten är i stort sett lika. Trots sina nya finansiärer har de senare ännu inte hittat sin egen identitet.

Crybabies: The Scaring spelas till och med 23 september
Foto: Mihaela Bodlovic