Recension: NOW YOU SEE ME LIVE, London Coliseum

Fullpackad med illusioner och desillusion, blir det snabbt klart att Now You See Me Live bara är en magishow i en mening av ordet. 

Kanske beror det på att den högt hyllade kopplingen till filmtriologins titel är lika tunn som mode på Paris Fashion Week. Eller att försöka göra närmagi från West Ends största scen är rent ut sagt ett meningslöst uppdrag. Eller att de allmängiltiga trollkarlarna tillbringar mycket tid antingen med att le med samma ansträngda uppsyn som en debutant i en skönhetstävling eller att dela ut oärlighet i en fredagskvälls Casanova-stil (”bara för ikväll… bara för dig…”). 

Det betyder inte att de inte vet vad de gör. Alla är lika skickliga som de är fotogeniska. Den huvudgrupp på fyra – kallad The Four Horsemen efter filmkaraktärerna – tillför alla något unikt. Den vänlige värden Matthew Pomeroy hade varit en legendarisk korttrollare under viktoriansk tid med sin snabba handrörelse och avslappnade prat. Escapologen Andrew Basso är den italienske; det vet vi eftersom han har tjock italiensk brytning, ett Michelangelo-skulpterat skägg, ropar “Mama mia!” och bär på en stor bok med ordet “Italy” på sidan. Fransmannen Enzo Weyne imponerar med en teleportationsillusion som lurar oss inte en utan två gånger. Kanadensiskan Gabriella Lester (endast kvinnliga medlem i ensemblen) kompletterar den lösa kopplingen till filmerna med en rånrutin som slutar med att en portfölj plötsligt fylls med kontanter.

Ensemblen kompletteras av en trio av unga talanger från Britain’s Got Talent. Eden Choi bjuder på en spektakulär kortfontän, och en till. Och en till. Finalisten Rafferty Coope förutspår vilken stad någon tänker på (ledtråd: börjar med L). Albinohypnotisören Fraser Penman har en rutin som är lika glömsk som hans utseende är minnesvärt. Ingen ges möjligheten att verkligen briljera trots att (som Pomeroy stolt berättar) dessa är nästa generation av Horsemen. 

Var för sig är det svårt att kritisera någon av dem. Tillsammans blir det dock inte ett hästlopp utan mera en blöt och tung marsch. Basso förklarar historien och farorna bakom sin rekreation av Houdinis ikoniska kinesiska vattentortyrcellen men – efter så många illusioner – är det svårt att se denna del som annat än ytterligare ett visuellt trick snarare än expertkunskap. Likaså har Lesters flykt från ett exploderande kassaskåp samma fara som en ostmacka. Skärmarna påminner oss om det stora fysiska avståndet mellan publik och artister, späder ut den personliga kontakten och väcker frågan: varför gå till West End för att se magi på en skärm när man kan titta på 11 säsonger av Penn And Teller’s Fool Us från soffans bekvämlighet? Skakiga violiner och hotfulla trummor som inte skulle skämma ut en Bondfilm gör ett fantastiskt jobb att höja spänningen, även när slutklämmen är smärtsamt förutsägbar.

Det är innan två av de mest smärtsamma aspekterna tas upp. Även om soloartister som Derren Brown, Dynamo och Jamie Allan oblygt dammar av sitt familjealbum för att gripa hjärtsträngarna ordentligt, är det ingen ursäkt för att alla sju i ensemblen gör samma sak här till allt mer kladdig effekt. Och att grundläggande rekvisita liknande Magic Calculator-appen (som driver det stressiga finalnumret) eller Tora Glass portföljen används som stora set-pjäser är ärligt talat larvigt.

Frågan måste ställas: vem är målgruppen? Alla som varit på några magishower känner redan till fler än några tricks och sjunker lite längre ner i operastolen vid åsynen av ännu en portfölj som lyfts högt över scenen under större delen av kvällen. Now You See Me Live skulle kunna kalla sig familjevänlig, men det är osannolikt att den genomsnittlige barnkalastrollkarlen skulle fråga de samlade barnen om de är rädda för att dö. Färre än så skulle plocka upp en levande, slingrande skorpion i svansen, stoppa den i munnen, tejpa över läpparna och sedan be en volontär att ge dem en smäll på kinden – i alla fall inte om föräldrarna tittar på.

De som är nya i magins värld eller har förväntningar någonstans i nivå med Marianergraven kommer nog att ha en fin stund men det finns bättre alternativ i London, inte minst Oliver Tabors regelbundna West End Magic-kväll eller, för de som vill se illusioner på bara några centimeters avstånd, The Magicians’ Table.

Now You See Me Live spelas på London Coliseum till 6 september.

Foto: Johan Persson