Recension: JESUS CHRIST SUPERSTAR, med Sam Ryder i huvudrollen

Tio år efter Tim Sheaders's succéversion av Jesus Christ Superstar scharmerade publik under stjärnorna i Regent's Park, är den tillbaka i en mycket hypad revival på London Palladium. Andrew Lloyd Webber och Tim Rices's banbrytande rockmusikal släpptes ursprungligen som ett konceptalbum 1970 och innehåller stora rocknummer, lungbrytande ballader och en mängd oemotståndliga melodier. Det krävs en begåvad regissör för att skapa en föreställning från en ljudspår som behåller stor attraktionskraft, men ibland saknar personliga berättelsebågar. Sheaders engagerande iscenesättning och en enormt talangfull ensemble ger albumet kraftfullt liv.

Föreställningen berättar historien om de sista veckorna av Jesus's liv, med fokus på hans relation med och förräderi av Judas Iskariot när hans anhängare vänder sig emot honom och dömer honom till döden.

Sam Ryder, med sin muskulösa framtoning, flödande hår och naturliga skägg som inte är hipster, ser ut som om han var född för att spela rollen som Jesus (otroligt nog var han också en lärling snickare i sin ungdom). Idag är det alltför lätt att se rollen som en pseudo-hippie wellness-guru, men Ryders debut på West End ger rå sårbarhet och riktig passion till rollen. Hans röstomfång och kontroll är mycket imponerande, särskilt med tanke på att han aldrig har haft professionella sånglektioner.

Ryders version av "Gethsemane" har redan släppts som en singel och har byggts upp enormt med framträdanden i TV-program som Britain's Got Talent och BBC:s Big Night of Musicals. Sången ses av många som föreställningens känslomässiga höjdpunkt, och Ryders liveversion gör ingen besviken. En svävande falsett, kraftfull belting och full av karaktärens tvivel, rädsla och ängslan, det är en fantastisk prestation.

Tillbaka från Regent's Park är David Thaxton's eftertänksamma och något obalanserade Pontius Pilatus, komplett med SPQR-tatueringar, och Phil Kings's lätt förvirrade Peter. Den underbara Tyrone Huntley återupptar också sin Olivier-nominerade roll som Judas och är helt fängslande i sina plågade beslut. Hans raspiga sångstämma är full av frustration och alltmer gift, särskilt i hans gripande framträdande av "Heaven On Their Minds".

Desmonda Cathabel är en känslosam Maria Magdalena som utforskar sina allt starkare känslor för Jesus i en något underutvecklad roll. Hennes krämiga, country-twistade röst är perfekt för den lugnande, vaggviseliknande "Everything's Alright" och öm i "Could We Start Again Please".

Med en ombytliga ensemble på fem, inklusive Layton Williams och Boy George, ökar Jesse Tyler Ferguson campfaktorn som Herodes, då han pratar in på scenen i en bländande gyllene lamé-outfit, full av puff och manisk energi. Det är en skarp kontrast med Juden konungen blodig och sårig vid hans fötter. Det finns en extra fara i de svart- och silverklädda prästerna, inklusive den mörka hotfullheten från Bob Harms's Kaifas och Matty J's snobbiga Annas.

Det finns flera vackra iscenesättningar; ensemblen återskapar kvickt Leonardo da Vincis Nattvarden och Judas får sina silvermynt genom att doppa sina händer i silverfärg som inte går bort - en fin Lady Macbeth-inspirerad twist. När Jesus blir våldsamt piskad, deltar hela ensemblen, kastande guldglitter istället för piskor, medan Ryder krampaktigt vrider sig i smärta.

Sheader undviker inte det blodiga våldet i Jesus's fängslande och död, med många av ensemblen som blir fläckade av röd färg efter att ha hanterat Jesus innan hans korsfästelse. Visuellt är det brutalt och kraftfullt, som står i skarp kontrast till de upplyftande melodierna i titelnumret. Eftersom föreställningen sjungs igenom troget som albumet, kvarstår de långvariga frågorna kring karaktärsutveckling. Men huvudorsaken till att denna föreställning fungerar så bra är att Sheader lutar sig in och hyllar konsertursprunget av föreställningen, med flera stående och handhållna mikrofoner som används, inklusive en med en oroande röd sladd som Judas avslutar sitt liv med. 

Den växande, allt mer arga mobben ges en stor kraft, som förstärks av Drew McOnies's organiska koreografi som innehåller ryckiga, repetitiva rörelser som ofta ser ut som om ensemblen antingen mediterar eller är i någon slags psykedelisk trance. Det är propulsivt, och visar crowds makt att älska dig eller krossa dig, förändras i ett ögonblick. Har det någonsin varit annorlunda?

Tom Scutt’s grova och industriella scenografi använder den olika ställningen från Regent's Park där den 19-manna orkestern finns och gruppmedlemmar framträder. Vad som tillför en ny dimension är tillägget av stående publikmedlemmar på scenens nivå av ställningen. Det tillför mobmentaliteten och antyder också publikens delaktighet i handlingarna på scen. Scutt återskapar också korsformad gångväg som nu stiger dramatiskt upp mot himlen vid korsfästelsen, vilket snyggt antyder Jesus's uppståndelse. Lee Curran's stämningsfulla belysning flimrar med rockkonsertens ljus.

Musikdirektör Tom Deering går stort på volym, vilket driver den elektrifierande livsorkestern med enorm energi. Detta kommer på bekostnad av delar av vokalerna i början och faktiskt pulserar den andra halvan med intensitet mer än den första.

För många i publiken spelar ingen av de små detaljerna någon roll. De är här för att se Sam Ryder, och, se nu, en ny messias på West End har anlänt.

Jesus Christ Superstar spelas på London Palladium fram till 5 september innan den utökas till Theatre Royal Drury Lane från 16 oktober – 9 januari 2027. Föreställningen kommer sedan att turnera i Storbritannien från februari 2027. 

Foto Credits: Johan Persson

Köp biljetter till Jesus Christ Superstar