Även om Chineke! Orchestra bara grundades 2015 är det viktigt att komma ihåg dess påverkan på den klassiska musikvärlden. Inte bara genom att lyfta fram svarta och etniskt mångfaldiga musiker, utan också genom att hylla kompositörer med svart och etniskt mångfaldigt arv, vilket ger välförtjänt erkännande till ofta förbisedda talanger.
Gårdagens Proms satte ljuset på Edmund Thornton Jenkins, en oerhört begåvad amerikansk kompositör och musiker som tragiskt gick bort ung, bara 32 år gammal, just när hans karriär verkligen började ta fart. Hans ofullbordade "Ballet" var kvällens första stycke, omarbetat och arrangert av hans grandnephew Tuffus Zimbabwe.
Öppningsstycket "Processional" blandade en filmisk öppning med dramatisk blås som övergick till en lättsam och mer luftig stil, med en andra sats som var ljus och flödande med inslag av romantik. Det är synd att finalen "Danse générale" är ganska glömsk, och låter fortfarande som om den behöver bearbetas ytterligare för att få en mer komplett form.
Foto: BBC/ Mark Allan
Därefter klev den alltid karismatiska amerikanska sopranen Angel Blue in på scenen och började med Samuel Barbers "Knoxville: Summer of 1915". Full av nostalgi, barnslig förundran och förvirring fångade Blue Barbers suggestiva musikaliska återgivning av en prosadikt från 1938 väl. Hon har en härlig kontakt med publiken och visar tydlig stor kärlek till Proms, med stunder där hon blev synligt rörd.
Efter ett snabbt ombyte följde rena publikfavoriter: George Gershwins "Love Is Here To Stay", Richard Rodgerss "My Funny Valentine", Irving Berlins "Puttin' on the Ritz" (med ett fantastiskt trumpet solo av Richard Kelley) och Harold Arlens "That Old Black Magic", med en oförklarlig frånvaro av de annonserade "Four Songs" av Margaret Bond. Trots att de var underhållande passade dessa stycken inte optimalt till Blues röst, som saknar det lägre registret och den rökiga klangen som behövs för att verkligen sjunga jazz.
Jag hyser stor beundran för Blue efter att ha sett henne uppträda många gånger tidigare, men igår kväll bar inte hennes röst tillräckligt väl i hallen. Efter att ha lyssnat på inspelningen på BBC Sounds låter hennes röst klarare än vad den gjorde live, men det finns fortfarande ett något dämpat och tillbakahållet uttryck. Hon vet hur man projicerar i den här lokalen, så jag lutar åt att skylla på ljudmixningen, eftersom volymen och styrkan i sången helt enkelt inte matchade den briljanta framträdandet vid Last Night 2024.
Foto: BBC/ Mark Allan
Efter paus följde en stor nyckeländring med Dvořáks "Symphony No.8", ljus och optimistisk och framförd med stor kraft och energi hela tiden. Jonathon Hayward är en underbar dirigent som verkligen går på djupet med detta ibland till synes enkla musikaliska verk för att avslöja dess många lager under ytan. Stycket är strukturellt mycket ambitiöst och utmanar orkestern vid oväntade tillfällen, särskilt cellisterna som bär mycket av den melodiska tyngden.
Hayward dirigerade stycket utan dirigentpinne och lät sina händer kontinuerligt skicka detaljerade signaler till orkestern; han är en mycket uttrycksfull dirigent och utstrålade detta till Chineke! Orchestra, som absorberade det i sin briljanta tolkning av verket. Andra satsen lyste upp det vackra samspelet mellan flöjt och klarinett och trumpeterna var helt enkelt triumferande i finalen. Ett livfullt och energigivande avslut på en blandad kväll.
BBC Proms fortsätter i Royal Albert Hall till den 13 september
Foto: BBC/ Mark Allan
